Sen vårt förra snapshot från Jost van Dyke har vi upplevt…. en hel del äkta långseglarromantik. En kort summering:

• Illegal entry i USA med kännbara konsekvenser
• Den värsta seglingen hittills, motvind, motsjö, motström och motvilja mot att segla tillbaks till BVI från  Puerto Rico
• Seglat in i fiskenät eller liknande
• Lagt ankare 5 gånger, klockan halv fyra på morgonen i hård vind
• Blivit förföljda av båt med släckta lanternor, klassisk ”US Coast Guard aka Puerto Rico Police”
• Fått fisketamp i köl och propeller
• Tre dagars segling non stop till Dominikanska Republiken, i sluttampen ackompanjerade av gästande fågel och hoppande delfiner
• Haft 7 olika myndigheter sittande runt salongsbordet på GÅVA

Det hela började så bra med en härligt segling från BVI till Puerto Rico. Efter ankring och noggrann rapportering till US Custom and Border Protection (CBP) per telefon enligt all formalia vi laddat ned från deras hemsida blev vi uppmanade att morgonen efter anmäla oss till den lokala Customs / Immigration stationen. Vi hade haft en hel del frågetecken kring detta men tolkat bestämmelserna som att vårt elektroniska ESTA kombinerat med förbands rapportering gav OK för att klarera in i PR.  CBP kunde också se all vår historik från Stockholm, via Washington till Grenada online.

Glada och nöjda över att ha kommit till PR och nyfikna på ett helt nytt land åkte vi in till ”Officer Byon” på flygplatsen nästa morgon. Med alla ifyllda formulär och papper beredda konstaterar han efter en stund att det hela inte var så enkelt som vi trodde. Where is you VISA? Why are you here?   OMG!!!! Högljutt suckande och skakande på huvudet. Eftersom vi är en non-commercial carrier och vi precis varit ute från USA för länge har vi inte rätt att klarera in i landet.

Lätt chockade inser vi att vi kanske måste lämna Puerto Rico och frågar om så är fallet? Can we leave now? 

Officer Byon upplyser oss dock om att detta heller inte är så enkelt eftersom vi redan anlänt – nej vi kan inte åka därifrån heller. You are already here! Med stigande nervositet sneglar vi på skyltarna på väggen om bötesbelopp på 10 000 USD vid minsta överträdelse börjar vi inse att detta är en minst sagt strulig situation.

Vi försöker ursäkta oss och förklara hur vi tänkt men efter tydliga tillrättavisningar gör vi bäst i att vara tysta (anm. knäpptysta!). För att inte förvärra situationen begär Officer Byon tillstånd från sin chef i San Juan att göra en ”Parole”. I have to parole you. Have you ever been paroled before? Pa..vadå tänker vi. Herregud, vad skall han nu göra. Vad betyder det? Fängelse? Böter? Får vi någonsin komma in i USA igen? F-N! Orka…

Officer Byon upplyser om att vi haft turen med oss och han får tillstånd till detta men att det kommer att ta tid. I praktiken innebär det att vi omedelbart måste lämna landet (utan att betala mer än en kännbar administrativ avgift, eller ja lite över 1000 spänn) och efter 2.5 timmars blankettfyllande, stämplande, förhör, fotograferande, efter att ha tagit på sig blå plasthandskar och auktoritärt bett alla andra närvarande lämna rummet (här blev vi riktigt nervösa) ge våra fingeravtryck och ett kvitto på att vi försökt ta oss in i USA illegalt kliver vi ut från kontoret, pustar ut, köper en kaffe och beger oss tillbaks till Gåva. Klockan är nu kring lunchtid. Vi vinschar upp jollen på däck, gör oss klara för avfärd och tar upp ankaret.

Vi har just nu två val. Antingen tar vi oss vidare till Dominikanska och hoppas på att lösa situationen på USA:s konsulat där eller så tar vi oss tillbaks till BVI, tar färjan (kommer man in med commercial carrier ex. flyg eller färja får man temporärt visa) till St Thomas och får därigenom tillstånd att inom 90 dagar återvända till PR, USA eller USVI.

Vinden lovar 10 m/s rätt i stäven men vi känner inte att vi har så mycket val än att segla tillbaks och försöka ”färjetricket” vilket är fullt lagligt och ska ge oss nytt tillstånd.

10 m/s motvind går att leva med, speciellt om man har en båt som kan segla bidevind. Men 10 m/s motvind som går upptill 13 m/s + motsjö + motström + ett vrid mot nord som skapar en ovanlig oregelbundenhet i sjöarna är allt annat än komfortabelt.

Hela dagen går utan att vi kommer särskilt långt, och eftersom vi inte får ankra på amerikanskt territorium måste vi ta oss hela vägen förbi US Virgin Islands med flertalet ankarvikar och marinor till BVI.

Sent på kvällen orkade vi inte längre segla utan startade motorn och började stampa mot vinden. Plötsligt händer något. Vi förlorar all fart, står i princip stilla och propellern låter konstigt. Vi drar snabbt av gasen. Vad var det? Då detta händer precis vid en liten ö, går den initiala rädslan av att krascha mot klipporna efter ett tag över till att snabbt samla ihop sig, sätta segel och snurra oss loss. Här var Erik den som var mest samlad. Hanna skakade som ett litet asplöv. I skrivande stund vet fortfarande inte vad som hände. Kanske var det ett fiskenät, eller en ovanligt stark ström.

Klockan halv fyra på natten släpper vi tillslut ankaret på femte försöket i West End, Tortola. Alla tidigare gånger hade ankaret draggat och gråtfärdiga var vi nästan på väg att ge upp.

Utmattade sover vi tre timmar, åker in till Customs, klarerar in till BVI med en trötthet som är värre än en svår bakfylla. Det hjälper inte, men skapar en hel del komik när tulltjänstemannen varit ute och festat hela natten, sovit en timme och är bakfull på riktigt. Tillsammans lyckas vi på tredje försöket fylla i rätt uppgifter på alla blanketter och uppmanar varandra att överleva dagen och sova ordentligt nästa natt.

Som tur är hittar vi en färja direkt till USVI med retur kl. 1630 samma dag. Lite nervösa kliver vi strax före lunch iland på St Thomas. Ska de släppa in oss i USA den här gången? (enligt Officer Byon ska det vara ok, förutom om vi åker in via Mexico. Där gillar de inte att vi har ”Parole” i passet).

Allt går bra, vi får våra stämplar och firar med en god lunch, trötta och glada. Efter lunch tänker vi att det kanske är bra att dubbelkolla att färjan verkligen går 1630, vilket den så klart inte gör.

Sista färjan tillbaks till BVI och Gåva går kl. 1400 och klockan är 1436. Biljettkontoret gav oss fel tid!

Men ibland har man tur – den karibiska tidsdisciplinen räddar oss idag och båten ligger med motorerna uppvarvade klar att kasta loss. Skepparen bokstavligt talat slänger oss ombord och utan att vi förstod vad som hände sitter vi på båten tillbaks, mätta, trötta, med efterlängtade stämplar i passet!’

Morgonen efter tar vi sats ordentlig och eftersom vi är flera dagar försenade, fortfarande kvar i BVI skippar vi helt enkelt Puerto Rico och sätter kurs mot Dominikanska Republiken.

För tredje gången på tre dagar passerar vi Culebra, Vieques och alla andra fina öar och ger oss in på en segling som tar tre dagar och två nätter i lugn (ibland stiltje) vind. Vi går vakt om vakt, läser, lagar mat (god tacomiddag) och smälter senaste dagarnas intryck.

Den första natten precis efter att Erik gått på sin vakt ser vi plötsligt något glimta till i mörkret. En båt har närmat sig Gåva akterifrån utan lanternor. Snabbt på med radarn.  Vi ser en båt som förföljer oss och ibland lyser med en lampa. Baserat på alla upplevelser man hört om har vi två alternativ:

1. Pirater

2. US Coast Guard

Trots våra erfarenheter av amerikanska myndigheter hoppas vi minst sagt på det senare. Men, allt ska tas på allvar så Hanna står beredd vid den fasta VHF:en nere vid nav bordet och Erik står vid radarn med hand VHF:en och pappa olles super starka ficklampa. Vi hinner tänka många tankar. Det skall ju inte finnas pirater här, men tänk om…Hjälp! Åter igen blir Hanna till ett darrande asplöv. Så himla rädd. Erik lite rädd men samlad som vanligt.

Nästa gång båten kommer nära lyser vi på dem med strålkastaren och ser en grå RIB med stora motorer. Det ser väldigt Coast Guard-ish ut och inte särskilt piratigt…

Till slut efter kanske 10 minuters psykisk terror av att inte veta ropar båten upp oss och det är Puerto Rico Police som förhör oss, kollar läget. Trippelkollar att allt är under kontroll. När de lämnat oss kan vi se på radarn att de ligger på konstant avstånd akter om oss i ca 30 minuter innan de avviker inåt land. I efterhand tryggt att veta att polisen är så närvarande och kan vara behjälpliga vid akut kris.

Natten och dagen efter fortsätter i lugn takt (bortsett från att vi får en lång fiskelina i kölen och propellern som vi får loss efter mycket skärande och trixande med båtshake och kniv. Kvar på däck ligger till slut en krabba som flydde från linan upp på Gåva). Det blåser 3-5m/s och Gåva gör inte mer än 2-5 knop i plattläns över den fruktade Mona passagen mellan PR och DR. Otaliga seglarbeskrivningar ger sina bästa tips på hur man tar sig över denna extremt svåra seglingssträcka. Vi skrattar därför när vi sätter upp sittbrunnsbordet under färd och både äter lunch samt middag på dukat bord. Då vi skall över igen om ca 1,5 vecka får vi hoppas att det inte blir allt för jäkligt på tillbaka vägen! Skratta bäst som skrattar sist eller vad är det man brukar säga!

Sista natten är ännu lugnare och Gåva gör 1-2 knop. Vi går därför för motor den sista biten in mot Dominikanska Republiken. Lycka denna natt var att inte behöva känna sig ensam uppe på däck då en duva höll oss sällskap vid ratten hela natten. Den var antagligen trött och behövde någonstans att sova innan den flög iväg på morgonen.

Hela förmiddagen följdes Gåva av ett stim glada delfiner. De kom in från sidan, simmade och hoppade längs med båten. Tröttheten från de senaste dagarnas oväntade händelser började nu verkligen ge sig till känna men glädjen och lugnet av att gå genom kavlugnt vatten med delfiner hoppandes längs med båten är oslagbar. Man blir nästan religiös!

 

 

Vi ligger nu i Marina Casa de Campo på DR sydostkust. Marinan är enorm, lyxig och tillhör ett enormt område av typen gated community med resort, golfbana, 100 restauranger, över 1000 lyxvillor/slott, en uppbyggd italiensk by av typen perfekt Hollywoodfilm. Vi är en av få besökande båtar, de flesta har denna marina som hemmahamn. En klar majoritet är otroligt stora och lyxiga fiskebåtar då det tydligen är fantastiska fiskevatten precis här. Blue Marlin verkar vara målet att fånga 🙂

Tilläggning och inklarering var riktigt spännande och underhållande. När vi tillslut lyckats backa in på anvisad plats med hjälp av två stora gummiribar (två man i varje) som knuffade oss i rätt riktning samt fem man på kaj fick vi tillsägelse att stanna på båten och invänta inklareringskommiteen. Vi hissade Q flaggan och väntade snällt. Kunde knappt tro våra ögon när en fullpackad golfbil kom åkandes längs med kajen bestående av 1) Immigration 2) Navy 3) Customs 4) Sanitation 5) Port authority 6) G4 tax solutions 7) Drug enforcement agent.

Vi inbjöd alla att sitta runt vårt bord i ruffen och började fylla i papper och svara på frågor. Efter att ha betalat en ansenlig summa plus dricks som godkändes! (alla måste dricksas här) till var och en samt att skåpsluckor öppnats till höger och vänster var vi äntligen klara och fick stiga iland! Puh! Kvällen avslutades med jättegod middag i Altos de Chavon. Trodde det max skulle vara 15 minuter att gå dit men då området är helt enormt blev vi upplockade av en snäll man i  golfbil längs som körde oss i 10 minuter så att vi kunde komma till vår efterlängtade middagsdestination.

Vi har idag beslutat att ta upp båten här på marinan för byte av propeller samt bottenmålning. Ett beslut som vi dividerat fram och tillbaka om då det är mycket dyrt här men som vi känner att vi måste göra innan vi seglar tillbaka mot PR. Dagen har därför gått åt till förhandling till ett pris som är dyrt men ok. Surt sade räven.

För att få se och uppleva det riktiga Dominikanska har vi bestämt oss för att hyra bil och sticka ut i landet. Exakt hur vi lägger upp resan om vi tar in på hotell (inte av dyraste sorten) eller sover på båten skall vi diskutera över dagens middag. Antagligen hämtpizza och film innan vi somnar av total utmattning av de senaste dagarnas intryck.