De senaste 2-3 veckorna har varit fyllda av enorma mängder intryck, händelser, äventyr och upplevelser. Det mesta underbart och härligt, men vi ska inte förneka att vi upplevt en hel del spänning, frustration och stundtals – uppgivenhet.
Dominikanska var över lag en fantastisk upplevelse på så många olika fronter. Efter vår lilla ”semester” runt ön trodde vi på fullaste allvar att vi skulle få på vår propeller, sjösätta Gåva och segla mot Puerto Rico som planerat för att plocka upp Johan som var på väg från Sverige.
Propellerhistorien skulle dock visa sig ta inte bara en, utan flera nya vändningar och denna gång inte tack vare marinan, utan tack vare kära Volvo som bara skickade propellerbladen, inte själva navet som sätter ihop propellern.
Krismöte följde på krismöte, espresso efter espresso konsumerades tillsammans med Mauro, VD för inte bara marinan utan även återförsäljare för italienska lyxyachter (93 fot och uppåt). Efter mycket dividerande och diskuterande av alternativa lösningar beslutade vi att montera tillbaks vår gamla propeller, sjösätta Gåva, segla vidare i Dominikanska och köpa ny biljett till Johan istället för till Puerto Rico. Vi blev lovade att propellern skulle kunna monteras inom några dagar och vi skulle då kunna segla vidare med Johan mot St Thomas – Virgin Islands. Trots att vi inte kom iväg var vi ändå glada att vi hann möta upp Eriks f.d. kollega från flottan på middag – Rikard med flickvän Alexandra som båda två bor i Santo Domingo.

Handling innan vi blev sjösatta – en av marinans golfbilar hjälper oss

Erik och Hanna poserar i Dominikansk skvallerpress – som plåster på såren för allt strul bjöd Mauro oss på italienskt superyacht cocktail mingel (vi gick all in…prosecco…snittar…rödvin…mer snittar)
Vi påbörjade vår segling i den Dominikanska övärlden men efter samtal för att stämma av när vi skulle segla tillbaka till marinan uppdagades att Volvo helt sonika glömde bort att skicka vår saknade del (trots skriftliga såväl som muntliga bekräftelser) och ytterligare förseningar följde.

Bladen men navet saknades
Men, inget ont som inte har något gott med sig – Johan anlände inom kort till Punta Cana (Dominikanska ostkusten som främst domineras av stora resorts) och möttes av Hanna och Erik i ytterligare en version på Karibisk hyrbil, den här gången en gammal Corolla som hade olika hjul på olika sidor och skakade hejdlöst i över 80 km/h när man gasade (vår förra Dominikanska Honda skakade när man bromsade så ”skak som skak”…).
Fulladdad med svenska godsaker, tidningar, nyheter och strålande humör kändes det enormt roligt att Johan kommit hela vägen från Sverige och efter lite pusslande med nya flighter äntligen mönstra ombord Gåva.
Efter lunch på beachen i Punta Cana, hade vi en kväll + morgon i Bayahibe (litet och väldigt mysigt fiskeläge) varefter vi seglade vidare mot Isla Saona – en av få öar i Dominikanska, med riktig paradisstrand där vi tog en öl i solnedgången, totalt fascinerade över vilken vykortslik ö, solnedgång och strand – där vi var enda båten ankrade.

Ingång till lunchrestaurang på Punta Cana

Stranden på Isla Saona



Att segla i Dominikanska är enligt de som har varit med ett tag lite grand som att segla i Karibien för 30 år sedan. Sakta har vi börjat förstå vad detta innebär. Ofta är vi en, eller max tre båtar på samma ankarplats och infrastruktur liksom myndigheter är långt ifrån anpassade till fritidsseglare. Tex. måste den Dominikanska flottan ge ett skriftligt tillstånd varje gång vi lämnar hamn i samma ögonblick vi lättar ankar (inte någon timme i förväg som man skulle önska). Som tur är har flottan ett litet bemannat vaktskjul även på de mest öde stränder och efter ivrigt, glädjefyllt gestikulerande och improviserad spanska brukar vi lämna stranden med nya kombinationer på våra namn varje dag. Favoriten blev. ”Skipper Erik Olof” med crew ”Hanna Hamnegård”.
Då öarna utanför Dominikanskas kust är paradisiska och har allt som man förknippar med västindiska stränder har man skapat en industri av båtar, främst katamaraner som kör ut fullpackade båtar till öarna på dagsutflykter, för att strandsätta den ena rosabrända turisten efter den andra, Båtarna anländer kring 11 snåret och lämnar kring 15. Vi lärde oss därför snabbt att hålla oss undan dessa tider för att sedan åter få öarna helt för oss själva på eftermiddagarna.

Erik kollar riggen på Isla Saona

Båttur till Playa Palmina med kristallklart vatten


En av många Johanselfies…


På Isla Saona blev vi kvar två nätter, och kväll nummer två styrde de lokala öborna till med en grillmiddag för oss med magisk nyfångad grillad fisk, lokalt öl och många diskussioner kring Dominikansk musik vs. svensk Håkan Hellström… Magisk kväll.

God fiskmiddag med Luis Ramon
Då vi fortfarande inte hört något om vår propeller började vi tappa hoppet om att lämna Dominikanska kommande dagar och fortsatte seglingen till Isla Catalina, ännu en ”Paradisö”. En angenäm slör från Saona kom vi fram fyra timmar senare. På samma tema snorklade vi, promenerade och tog en öl i solnedgången. Vi var lätt förvånade över att räkna till tre båtar på denna ankarplats när solen gick ned.

Isla Catalina

Promenad på Isla Catalina

Erik och Johan på snorkeltur
Morgonen efter möttes vi av det som hela övriga karibien kryllar av, men vi aldrig stött på i Dominikanska – ”Boat boys”. Men om sanningen ska fram var det kanske snarare lokala fiskare än boat boys – vilket också visade sig när de inte kunde manövrera nära en segelbart utan med full fart satte ett prydligt hack i aktern på Gåva. Erik skrek ilsket på svenska samtidigt som de försökte sälja bläckfisk och hummer till fantasipriser (ovanan att möta utländska båtar verkar leda till att de höftar till med astronomiska priser, gärna 100 – 200 gånger det lokala marknadspriset). Men utan att vi egentligen vet vad som hände stod vi där med 12 små humrar för 20 dollar. Överpris förvisso, men 140 svenska kronor för hummerfrossa för tre kändes ändå överkomligt, trots hacket i Gåvas akter.

Små humrar, svårt att se att det är lagligt att plocka och sälja dessa men men…




Vi hade så trevligt så att roseflaskan tillslut gick sönder
Som tur är tarvar ju vissa djur vissa drycker, så en timme senare satt vi där i sittbrunnen med nygratinerade humrar, franska bake off baguetter och iskallt rosévin. Stämningen var på topp och vi hade inte en tanke på att lämna varken Isla Catalina eller detta fantastiska land.
Men som alltid till sjöss händer det oväntade saker när man minst anar det. Plötsligt ringde Mauro från Marinan och meddelade att han har propellern inom tio minuter och är klar att lyfta Gåva inom två timmar.
Hummerskalen åkte överbord, Erik kastade sig in i jollen för att skaffa tillstånd att lätta ankar och Johan och Hanna svepte det sista vinet.
Med vår gamla propeller skakandes hej vilt satte vi därefter högst fart mot marinan och inom två timmar var vi faktiskt på väg upp ur vattnet. Fem personer stod på kajen (på övertid eftersom det snart var påsk) och ytterligare en halvtimme senare satt den nya propellern på plats.

Propellerbyte

Nu gällde det att hinna med många to do:s innan klockan blev för mycket. Eftersom myndigheterna inte gillar att man går ut till sjöss efter 1800 fick vi snabbt både handla mat, prepa Gåva för översegling och boka in de 7 olika myndigheterna för utklarering.
Tidsplanen höll och före klockan 18 låg Gåva i vattnet, med ny propeller, fyllda vattentankar, laddade batterier och sju dominikanska tjänstemän ombord som fyllde i blankett efter blankett. Lätt chockade fick vi betala 100 USD för att klarera ut, långt över den gängse taxan och när vi begärde kvitto fick vi med ett leende svaret – ”kvitto? nej det är inte nödvändigt! Det behövs inte!”.
Lätt trängda av situationen hade vi inte mycket annat val än att betala och när solen gick ned tuffade vi ut från hamnen, avnjöt var sin pizza och skålade i champagne över att allt löst sig så bra! (Hade inte druckit dessa om vi visste vad som sedan väntade)
Framför oss hade vi seglingen över Mona Passagen som vi visste kunde vara tuff (även om seglingen dit hade varit hur lugn som helst) men prognosen lovade 5-10 m/s beroende på var i passagen vi var och vi kände själva att vi förberett Gåva väl så det kändes helt ok.
En lugn och fin natt tog vid i näst intill fullmåne med delfiner hoppandes i vattnet, men därefter slog allting om.
Med vindar på upp till 20m/s, strömmar, sjöar och allt tänkbart rätt in i stäven riste Gåva som om hon stoppats i centrifugeringen på en tvättmaskin. Havet bubblade som i en häxkittel och vågor samt stömmar kom från alla håll och kanter, Aldrig tidigare hade någon av oss upplevt något liknande och även om vi inte kände någon direkt fara för båten pressades allt maximalt. Sjöarna letade sig in i varenda skrymsle på ställen vi aldrig kunde föreställa oss kunde läcka och allt som inte var direkt inlåst flög omkring i hela båten.
Det svåraste var kanske framför allt att vi inte kom framåt. Trots att Gåva tar höjd fint och har tillräcklig tyngd för att ta sig genom sjöarna var motströmmen så stark, regnet så kraftigt och vågorna som bröt över båten så stora att vi knappt tog någon höjd utan bara slog fram och tillbaks. Calma sjösjuketuggumin tuggades och under däck var allt totalt kaos med blöta dynor, tidningar, mat och kläder som flög eller flöt runt om vartannat. (Varje gång man gick ned i ruffen fick man lime, vitlöksklyftor, avocado och frukt i huvudet från fruktnätet) Hade coastguard nu boardat oss skulle de ha trott att de kommit till en knarkarkvart, så sunkig och stökig var båten. Helt ärligt var detta den värsta segling vi alla varit med om.
Trots situationen insåg vi att vi inte hade särskilt många alternativ än att fortsätta. Den enda hamnen i närheten var Mona Island som tillhör USA/Puerto Rico men som inte är Port of Entry. Vis av erfarenheter från US Custom and Border Protection ville vi inte ta oss in i USA illegalt ytterligare en gång, speciellt inte heller eftersom Mona Island bara har plats för 2-3 båtar.
När stämningen och motivationen var som längst ned på botten ombord, såg vi en US Coast Guard kryssare dyka upp i horisonten. Stillsamt funderade vi på om de skulle ställa till med ännu mer problem för oss, baserat på ryktet om deras ökända bordningar och förföljelser.
Aningen nervösa iakttog vi hur den stora kryssaren (som även den skumpade hejdlöst i sjöarna) girade runt Gåva för att inspektera oss. Snart blev vi uppropade på VHF 16 och snabbt förberedde vi oss på att rabbla allt från passnummer till reg.bevis, eller t.o.m. att bli bordade.
Artigt, tydligt och på bästa EXTAC engelska (Nato:s sambandsreglemente) svarade vi på alla frågor om nationalitet etc. Därefter kom frågan:
– Gava, are you seeking protection behind Mona Island from the sea?
– US Coast Guard, we would very much like to, but understand this is not allowed?
Tystnad
– Gava, are all three onboard Swedish Citizens?
– US Coast Guard, yes, that´s correct – all three of us are Swedish Citizens and have valid US Visa (vilket senare visage sig inte vara belt sant).
– Gava, you can anchor in the northwest part of the island to get protection from wind and sea. There are some moorings there and a ranger station to help you.
Insikten att vi inom en timme kunde vara ankrade på lugnt vatten kom verkligen som en skänk från ovan. Dessutom att vi skulle få komma till en av de mest unika öarna i hela Karibien (Mona Island jämförs med Galapagos) – dit få människor någonsin kommer gjorde inte saken sämre.
Så klockan fem på eftermiddagen nu på långfredagen surfade vi in genom en passage i revet som skulle hålla 2.5 meter (vilket dagen efter visade sig vara 1.8 meter), fångade en boj och kände tröttheten skölja över oss. Plötsligt var det kav lugnt och vi låg ankrade i en stillsam paradisvik mitt ute på havet.

Isla Mona – kläder på tork

Erik simmade in till Ranger Station för att rapportera vår närvaro och US Coast Guard väntade i horisonten tills vi var tryggt ankrade. Därefter åkte större delen av dynor och kläder upp på däck för att torka innan vi åt en lugn och skön middag nere i salongen, följt av en trygg natts sömn (Vi somnade alla så fort huvudet landat på huvudkudden) Vi hade satt avgång till eftermiddagen dagen efter, då vindarna skulle vara aningen mer stabila – vilket också innebar att vi kunde äta påsklunch ankrade på Mona Island!
Påskafton bjöd på snorkling, Johans fnittrande med go pron i högsta hugg för selfiesbilder och ännu en simtur för Erik in till Rangerkillarna för att ladda ned ett väder via deras satellit och i smyg boka en ny flygybiljett åt Johan från Puerto Rico eftersom vi inte skulle hinna till St Thomas. Därefter en fullmatad påsklunch med sill, lax, ägghalvor, smuttandes på snaps och knäckebröd m.m. i strålande sol och vindlä. Humöret var nu på topp.





Påsklunch




Coastguard ser till att vi är trygga
Lätt nervösa, med allt tredubbelt sjösurrat, sjökojerna uppe och middagen förberedd tog vi oss ut på havet vid femtiden kvällen efter. Att segla runt hörnet på ön var helt magisk med dess mäktiga grottformationer och höjd.




Resterande del av Mona Passagen var kanske inte riktigt lika hemsk som den första, men likväl väldigt frustrerande med motsjö, motvind och en känsla att aldrig komma någonstans.
Ett dygn senare ankrade vi i Ponce på Puerto Ricos sydkust. Enligt reglementet ringde vi till US CBP för att rapportera ankomst men valde att inte nämna ett ord om vår ankring vid Mona för att inte komplicera saker i onödan. 20 minuter i telefon senare med ett antal uppmaningar och tillrättavisningar (oklart kring vad) fick vi reda på att vi skulle bli bordade vi bensinbryggan kl. 0800 prick morgonen efter. Åter igen utmattade och glada över att vi klarat av denna omskrivna passage i långt mycket värre väder än vi räknat med. Tyvärr hade Gåva fått sig några törnar som inte är livshotande med kommer kosta en del att fixa när vi får möjlighet (plotter sönder, akterstagsträckare sönder, läckande akterkoj av typen vattenfall rätt in i koj, läckor lite överallt etc. etc.)
Trots att vi allihop hade fina, gällande stämplar i våra pass och hade följt varenda regel till punkt och pricka lyckades det ändå bli fel vid vårt inträde till USA. Vi blev bordade av Officer ”Rodriquez” och ”Gonzales” som på ett klassiskt manér körde good cop, bad cop. Och tydligen, hade vi begått en olaglig handling genom att Johan klivit ombord i Dominikanska trots att han hade gällande VISA och stämpel i passet, eftersom Dominikanska är ett ”non-decent” country till skillnad från t.ex. BVI. Sakta, sakta kände vi paniken rinna över oss – vi hade trippelkollat alla stämplar, regler och pratat med US Custom etc, men hur i h-vete skulle vi veta att det är olagligt att kliva ombord i Dominikanska trots att man flyger via USA p.g.a. att CBP ibland tycker att vissa länder är ”non-decent”?
Med mycket suckande, ännu mer förmanande etc. blev vi ändå inklarerade utan vidare påföljder. Total lättnad! Nu gällde det bara att fixa hyrbil, en plats på marinan, cruising permit etc. innan vi körde upp till San Juan för att lämna av Johan samma kväll.
Även om vi var riktigt glada över att vara iland var vi allihop väldigt ledsna över att Johan skulle åka hem. Vi (Erik och Hanna – Johan kanske skriver ett eget inlägg längre fram…) hade haft enormt roligt och verkligen uppskattat att ha Johan ombord samtidigt som vi hunnit med en mängd olika fantastiska och strapatsrika upplevelser.
Nu är vi tillbaks på marinan i Ponce efter en välbehövligt natt på hotell i San Juan inkluderat sightseeing, och har gett Gåva ett ”båt-spa” i form av total rengöring, fix, tvättat kläder m.m. och börjar sakta, sakta återvända till vår egen ”båt-vardag” med planerad losskastning i morgon.
För Erik var det extra roligt att återvända till San Juan då det var Carlskronas första hamn efter Atlanten på långresan. Mycket har hunnit hända på 15 år. Nu var mycket renoverat, små lokala barer ersatts av fina restauranger etc. Samma utveckling tror vi att Santo Domingo kommer att gå igenom inom den närmsta tiden.
Snart kommer vi att kasta loss (med Navionics på iPaden som temporär plotter) och segla mot öarna på PR ostkust samt Virgin Island där vi skall njuta våra sista två veckor. Tiden har gått så otroligt snabbt, kan inte fatta. Vi hade kunnat fortsätta hur länge som helst.
Hoppas alla ni där hemma har det bra i vårsverige! So long.

Fina San Juan






