Holland-Tyskland-Danmark-Sverige

I skrivande stund passerar vi Gustaf Dahléns fyr mot Landsorts angöring på ett spegelblankt och algblommigt Östersjön. Sen vi lämnade Vlissingen i Holland har vi försökt tima de olika låg- och högtrycken med respektive vindvrid. Även om det blivit lite mer motorgång än beräknat har vi i stort sett kunnat hålla högt tempo och även hinna med några fantastiska stopp längs vägen. Lite stressigt att göra Antwerpen – Stockholm på under två veckor, räknat från losskastning men samtidigt väldigt härligt!
Nordsjön
Med losskastning kl. 1100 från ett genomgrått Vlissingen i duggregn var det bara att dra på sig seglarställen igen. En hyfsad medvind så snart vi kommit ut ur floden Schelbe gav oss tre lugna lugna dagar med nätter ständigt vakandes över alla last- fiskefartyg och oljeplattformar på Nordsjön. Forftarande dock kallt, grått och mulet och vi drömde oss hela tiden hem till Sveriges sommarvärme. Men dag 2 på Nordsjön dök någonting upp på himlen som vi inte sett på över en vecka – Solen! Snabbt åkte seglarställen av och dynor och täcken upp på däck för att vädra ut all fukt och kondens. För en stund gick det nästan att förnimma känslan av värme och sommar. En nostalgitripp av Karibien fick vi också när det dök upp delfiner runt omkring oss. När vi dag 3 siktade Tyska kusten var dock gråvädret tillbaks tillsammans med en ökande vind, upp till 11 m/s vilket vi för stunden var glada över då vi äntligen kunde börja få lite fart och slippa stötta med motorn i stunder av stiltje. Med en fin slör, grå himmel och medvind in mot Brunnsbüttel surfade vi in i över 11 knop – rekordfart hittills för Gåva
Slussningen in i Kielkanalen skulle även detta visa sig bli något av ett äventyr. Vi hade lusläst alla farledsbeskrivningar och visste vart vi skulle gå, hur vi skulle anmäla oss och vilka ljus vi skulle följa. Inget av detta visade sig dock stämma – slussen för fritidsbåtar var stängd, ljussignalerna högst förvirrande och när andra båtar ropade upp slussen på VHF:en fick de inget svar så vi försökte inte ens. Men som tur var låg en hel koloni med segelbåtar och väntade så på klassiskt manér slog vi följe med dem. Vad vi inte hade räknat med var den extrema motstöm vi hade från “Waiting area” fram till slussporten. Med ett varvtal som normalt ger oss 7 knop över grund, kom vi knappt framåt utan linkade in i 1-2 knop fram till slussporten innan vi kunde gira och forsa in i full fart mot pontonerna inne i själva slussen.
Äntligen inne i slussen!

Äntligen inne i slussen!

Allt gick dock bra och efter att ha justerat tendrar och tampar och pustat ut, öppnades portarna på andra sidan och vi kunde tuffa ut ur slussen med kurs mot dieselbryggan för att bunkra inför stundande motorgång (ej tillåtet att segla i Kielkanalen).
Kielkanalen
Känslan att komma ut ur slussporten, in i kanalen var att förflytta sig till en annan klimatzon. Borta var Nordsjöns råa och kalla fuktighet och snålblåst och istället möttes vi av ett soligt och frodigt tyskt sommarlandskap med åkrar, trädgårdar och små hamnar längs kanalkanten. Då vi hade kommit in tidigare än beräknat tack vare bra vind på morgonen men klockan ännu hunnit bli 1500 satte vi högsta fart mot Rendsburg som ska vara en fin gammal medeltidsstad halvvägs mot Östersjön. Efter 2100 får man inte färdas längs med kanalen så med 6.9 knop över grund skulle vi precis hinna.
Kielkanalen

Kielkanalen

Kielkanalen

Kielkanalen

 Väl framme i Rendsburg hittade vi snart den lokala seglingsklubben som hade en supermysig marina där vi låg fint förtöjda strax före 9. Halvt utmattade efter flera dygns oavbruten segling, slussande och trist väder stapplade vi upp på land för att ta en snabb titt på den charmiga staden och ta en lokal öl på det lilla torget.
Rendsburg

Rendsburg

På tysk mark

På tysk mark

 Nästan 12 timmar senare vaknade vi utsövda i strålande sol och färskt bröd till frukost som hamnkaptenen ordnat. Snabb promenad till en fantastiskt välsorterad mataffär och påfyllning av tyska färskvaror kastade vi därefter loss med laddade batterier, fyllda vattentankar och proppfullt kylskåp. Resterande delen av kanalen liksom slussningen ut i Östersjön blev relativt odramatisk och kvart i sex på kvällen klöv Gåvas stäv för första gången någonsin bräckt Östersjövatten.
På väg ut i Östersjön

På väg ut i Östersjön

Blåmaneter inne i slussen

Blåmaneter inne i slussen – äntligen Östersjön

 Östersjön
Länge hade vi spekulerat om hur det skulle kännas att komma med Gåva till Östersjön. Och även om Kiel tidigare hade varit en avlägsen seglingssdestination från Sverige, kändes det nu som att vi var mer eller mindre hemma. Med en lugn, sydlig vind på 5 m/s, vacker solnedgång och stillsam sjö utan några kraftiga tidvattenströmmar plockade vi upp bordet och dukade en underbar middag i solnedgången samtidigt som vi långsamt gled förbi Tyskland och Danmark.
Middag på väg mot Bornholm

Middag på väg mot Bornholm

Vi hade hållit högt tempo för att hinna dra nytta av sydliga vindar som skulle hålla i sig några dagar innan de avtog och vred till Nord igen. Prognosen stämde bra men till slut dog vinden och det var bara att dra igång motorn igen, om vi inte skull bli liggandes flera dagar ute på Östersjön. Så efter en natt fylld av mötande fartyg i Södra Östersjöns trafiksepareringar kunde vi sent kvällen efter sikta Bornholm. Här hade vi sen tidigare bestämt att vi skulle ta en paus och hinna uppleva lite av lantlivet innan vi siktade in oss på nästa etapp norrut.
Bornholm i sikte

Bornholm i sikte

 Bornholm och Christiansö
Då vi var sist in i Rönnes gästhamn upptäckte vi snart ett fenomen som därefter följt oss – Gåva är i största laget för Skandinaviska gästhamnar. Med en bredd på nästan 4 meter kommer vi helt enkelt inte in i de “sista” platserna som är kvar sent på kvällen. Men dieselbryggan var ledig och efter Kielkanalen behövde vi faktiskt bunkra igen så vi sov gott förtöjda längs med kaj innan vi gick upp tidigt morgonen efter, bunkrade diesel och tog platsen bakom oss som då blev ledig.
Äntligen skulle vi här få möjlighet att njuta av den skandinaviska värmen och denna underbara ö. Snabbt besök vid cykeluthyrningen följdes av en heldags cykling längs med kusten upp till Hasle där vi åt en redig dansk lunch med rökt fisk och fortsatt cykling en bit till. Med nästan 30 grader varmt, strålande solsken, böljande kullar och dramatiska klippor kändes det nästan som södra Europa och underbart att vara iland efter många dagar och nätter till sjöss i trafikerade farvatten. Vårt nästa stopp skulle antingen bli längs med kusten på Bornholm, eller upp mot Christiansö och till slut blev valet att gå mot Christiansö morgonen efter.
Danmark!

Danmark!

Dansk lunch

Dansk lunch

IMG_6066

Bornholms västkust

Bornholms västkust

IMG_5911

 

IMG_6073

Frukost i Rönne

Frukost i Rönne

Nybakt danskt rågbröd

Nybakt danskt rågbröd

I total stiltje fick vi även här gå för motor och då Christiansö är en pytteliten ö med gammal befästning mitt ute i havet, livligt frekventerad under sommaren insåg vi att det var bäst att vara på plats tidigt för att få en gästplats. Men tyvärr hjälpte inte detta – då vi kom fram vid lunchtid hade hamnkaptenen stängt hamnen fram till 1430 då det skulle bli nya platser lediga. Helt enkelt bara att vänta med andra ord.

Väntandet var dock ingenting vi gjorde ensamma. Samtidigt med oss kom en svensk Sweden Yachts 340 med sin kompisbåt – en Dehler 36. Sweden Yachts 340:an hade precis hunnit före fram till hamnkaptenen och i svensk anda gjordes en köordning upp. Vi var nummer 3 i kön och nummer 4 blev en tysk Najad, följd av diverse andra båtar. Att under 2 timmar hålla köordningen guppandes mitt ute på havet utanför en hamn är dock något av en utmaning och när vi släppte lite på disciplinen och väntade lite längre bort från hamninloppet fick vi snabbt ta oss tillbaks till vår “nummer 3 plats” eftersom de andra svenskarna meddelade att “Tysken försöker ju tränga sig – ni måste hålla er plats!”. Sagt och gjort var vi till slut allihop tryggt förtöjda inne i den enormt idylliska gästhamnen och kunde ha en underbar kväll med picknick på klipporna och solnedgång över obruten horisont.
Håll rätt plats i kön!

Håll rätt plats i kön!

Hamnen i Kristiansö

Hamnen i Kristiansö

IMG_6067

Bad

Bad

Middag på klipporna

Middag på klipporna

Trångt i hamnen när alla äntligen släpptes in

Trångt i hamnen när alla äntligen släpptes in

Sverige

Från början hade vi tänkt stanna lite längre på Christiansö med vi kände snart att vi sett det mesta som gick att se och började få lite längtan efter svensk skärgård. Inte minst eftersom vinden skulle vrida mot nord inom 2 dagar. Så morgonen efter satte vi kurs på Utklippan utanför Karlskrona och kunde tidig eftermiddag i total bleke och fortsatt strålande sol glida in på svenskt vatten. Det kändes konstigt att sakta uppleva så bekanta miljöer med Gåva som inte bara är vårt hem, utan även den båt vi utforskat hela Karibien med. Konstigt, men samtidigt väldigt väldigt bra.
Utklippan och Sverige bjöd på det bästa välkomnande man kan få. En eftermiddag och kväll i strålande sol, lugnt hav och underbar hetta gjorde att vi sjösatte jollen för första gången sen St Thomas, drog igång vår 2-taktare (som lade hela gästhamnen i en vit dimma efter en härlig kallstart…), packade picknickväskan och gav oss iväg först på sälsafari, sen bad och picknick på de yttersta skären. Känslan att åter igen sitta där på en svensk klippa, men nu med Gåva tryggt förtöjd i hamnen var surrealistisk men härlig.
Utklippan

Utklippan

Efterlängtade svenska granithällar

Efterlängtade svenska granithällar

Vår Caribe funkar lika bra vid svenska klippor

Vår Caribe funkar lika bra vid svenska klippor

IMG_6082IMG_6074

Inga havssköldpaddor, men sälarna var lika nyfikna

Inga havssköldpaddor, men sälarna var lika nyfikna

IMG_6076

Utklippan

Utklippan

Morgonen efter hade det blåst upp och börjat vrida mot nord så vi fick kryss hela vägen upp till Färjestaden på Öland där vi skulle träffa Hannas kompis Åsa med pojkvän Marcus. Planen var middag men efter vridet mot nord och motvind fick vi justera det till ett glas vin på kvällen. Strax före 9-tiden kom vi in i gästhamnen, såg flera lediga platser men även denna gång lyckades vi inte ta oss in. Det tog helt enkelt stopp på bredden! Men även här hittade vi en bra lösning med att förtöja längs med den stora kajen där Åsa och Marcus mötte oss. Solnedgång och en flaska vin med gäster i Gåvas sittbrunn kändes som en bra avslutning på dagen. Morgonen efter fyllde vi förråden med svenska färskvaror i den lokala ICA-affären. Äntligen färsk fisk och svenska primörer!
Gåva förtöjd i Färjestaden

Gåva förtöjd i Färjestaden

Skandinavisk sommar...

Skandinavisk sommar…

 Vridet mot Nord hade nu de facto tagit plats och Kalmarsund bjuder inte på så många alternativ än att ta sig rakt igenom. Men vi hade nog inte insett hur mycket vind och ström vi skulle ha emot oss dagen efter när vi gick loss. Med 12 m/s rätt i fören och flera knops motström blev det en lång dag av sega och blöta kryssbogar. Vi tänkte sikta på Byxelkrok på Norra Öland men när vi sent på eftermiddagen inte kommit längre än till Borgholm. Rätt utmattade efter den tuffa seglingen gick vi in i Borgholm istället för att vänta ut den vind som förhoppningsvis – men inte säkert, skulle mojna.
Ölandsbron

Ölandsbron

 Borgholm var total kontrast mot Kalmarsund. I fin vindlä och högsommarvärme kändes det som att vi kom från en annan planet. För tredje gången gillt skippade vi bojplatserna (vi har varken bojkrok eller akterankare då det aldrig används i Karibien) som såg trånga och blåsiga ut och hittade en fin betongkaj där vi lade oss långsides. Snart iland tog vi en långpromenad till Solliden och njöt av det vackra landskapet.
Solliden... precis stängt för dagen

Solliden… precis stängt för dagen

 Vår tanke var att vila ut över natten men mitt i middagen kände vi att det började mojna rejält och efter att ha gått igenom alla prognoser, GRIB-filer etc. insåg vi att de lugnaste timmarna i Kalmarsund kommande dagarna antagligen skulle komma inatt. Så efter middag på färsk havskatt sjöstuvade vi hela båten, spände akterstaget och drog på oss seglarställen igen och stack ut till sjöss i solnedgången. Med autopiloten inställd på Kråkelund och en betydligt lugnare sjögång en bara några timmar tidigare blev det en lugn natt och strax före klockan fyra morgonen efter kunde vi glida in i St Annas vackra ytterskärgård för både vind- och sjölä, samtidig som vi kände att vinden började öka ute på havet igen. Kändes som helt rätt beslut att “offra” en natt för att få en lugn överfart.
Solnedgång över Östersjön

Solnedgång över Östersjön

Hundvakten - från midnatt till kl. 4 på morgonen

Hundvakten – från midnatt till kl. 4 på morgonen

Vi spurtade på hela efterföljande dag genom farleden norrut och bortsett från att Erik fick tillbringa några timmar med att demontera innerpaneler i förpiken och badrummet i jakt på ett nyligen uppkommet elfel kändes det verkligen som en avkopplande underbar svensk högsommardag.
Nyfikna på var vi skulle hamna på natten och fortfarande i avsaknad av akterankare, kilar och stävstege beslutade vi oss för att köra på vår “Caribbean style” förtöjning. D.v.s. ankra i sjölä bakom korallreven, eller för den delen bränningarna i ytterskärgården.
Tidig eftermiddag hittade vi en skyddad lagun längst ut i ytterskärgården söder om Arkösund. Sjökortet utlovade lerbotten och vårt kära Rocna ankare som älskar kritvit korall sand verkade nöja sig lika bra med Östersjölera. Back på 2000 RPM och ankaret satt som gjutet.
Med total bleke, inte en människa inom synhåll och kala utskärgårdsklippor kändes det som att det kunde helt enkelt inte bli bättre. Känslan var faktiskt inte helt olik att ligg bakom ett skyddat korallrev. Vi badade, solade, lagade mat och njöt av stillheten. Stillsamt konstaterade vi att Gåva kom lika mycket till sin rätt här som i Karibien.
IMG_6080IMG_6081
Innanför korallrevet... eller snarare ytterskärgården

Innanför korallrevet… eller snarare ytterskärgården

Snart siktar vi Landsort och är inte helt framme än vid Gåvas nya hemmahamn i Småängsviken på Ingarö. Men vi börjar sakta uppleva hur det verkligen känns att komma till våra hemmavatten och njuter för fullt över att få fortsätta vår segling i vackra Stockholms skärgård. Upplevelserna stannade verkligen inte när vi lämnade St Thomas, utan de gångna veckorna har bjudit på minst lika mycket segling och nya händelser – under helt andra förutsättningar. Nu stundar några dagars avkoppling i Stockholms skärgård innan Gåva får vila i hamn – i behov av en rejäl polering efter Europas kanaler följt av en uppgradering (läs Webasto värmare och akterankare!) för att passa bra i Skandinaviska farvatten och kommande höstseglingar.
Annonser

Till sjöss igen!

Gåvas ankomst till Europa

Det känns som en evighet sen vi lämnade Gåva i Crown Bay Marina, St Thomas – USVI. Efter 1,5 månad hemma i Sverige och många sömnlösa nätter funderandes hur Gåva mådde ombord på MV Thorco Isadora under dess färd över Atlanten fick vi äntligen en relativt kvalificerad gissning från vår shipping agent Peters & May när hon skulle komma till Antwerpen. Datumet var satt till den 24 juni, vilket skulle passa oss bra men baserat på tidigare historik från lastning och angörande av andra hamnar vågade vi inte lita på att detta datum skulle hållas. Till slut var vi dock tvungna att boka biljetter ned till Bryssel och Antwerpen (surt dyra p.g.a. den sena framförhållningen och ändrade datum) och vi chansade på två dagars försening så att vi skulle komma ned kvällen den 25. Eftersom Erik skulle på ett möte som började redan kvällen den 26 i Barcelona höll vi tummarna för att avlastningen inte skulle ske senare än lunchtid den 26:e!

Sagt och gjort packade vi våra båtnycklar, skeppspapper, duntäcken och en nyinköpt landströmsladdare med 220 volts elkabel (vår båt är ju ”Amerikansk” så vi måste göra vissa justeringar när vi går från 110 till 220 volt). Efter en natt inneboende hos Hanne och Niels som vi hittat via Air BnB fick vi en härlig introduktion till Antwerpen, mysig middag på lokal krog och promenad genom gamla stan bort till Marinan där vi hoppades få plats. Själva staden Antwerpen visade sig från sin bästa sida med vackra byggnader, nyrenoverade hamnkvarter, mysiga restauranger och inte minst en otroligt fin och välordnad Marina belägen mitt inne i stan.

Väldigt nervösa var vi uppe tidigt nästa morgon för att ta taxi ut till hamnen. Precis när skulle hoppa in i taxin ringde Paul som är loadmaster från Peters & May och meddelade att ny tid var beräknad till 1130 istället för 0730. Lite väl tight med tanke på Eriks flyg till Barcelona samma eftermiddag men vi höll tummarna för att allt skulle gå vägen.

Istället fick vi tid att passera marinan Willemdok som ligger mitt inne i stan och kunde äntligen få bekräftat att de hade plats och även arrangera med tillstånd att färdas på Belgiskt vatten.

Parallellt med detta hade vi jobbat med själva inklareringsproceduren där vi tagit hjälp av en tullagent i Rotterdam som satt beredd att skicka in alla papper och betala alla avgifter vi redan fört över till honom, så att Gåva skulle vara lagligt förtullad och momsad i EU. Enligt bestämmelserna får inte klareringen påbörjas förrän lastfartyget förtöjt, men vi fick heller inte åka iväg med Gåva förrän hela klareringsproceduren var ok med Belgiska tullen. Många processer pågående parallellt med andra ord!

Till slut åkte vi dock ut till hamnen, kaj 361 där Thorco Isadora låg med Gåva stående i en vagga längst fram på lastdäcket. LIte slarvigt övertäckt med svart plast som ett improviserat försök att skydda mot det kemiska material som fanns i Thorcos Isadoras last var det svårt att se hur hon mådde.

Efter ännu mer väntan fick vi äntligen gå ombord, leta upp en stege och klättra upp i Gåva. Det kändes som att hela besättningen på Thorco Isadora tyckte det var kul att ha en lite annorlunda last ombord då alla var mycket glada och hjälpsamma trots vår förvirrande uppsyn då vi var fullproppade med säkerhetsinstruktioner och inte visste vad vi fick göra och inte ombord på lastfartyget.

Thorco Isadora

Thorco Isadora

Men Gåva mådde fint, otroligt smutsig, dammig och indränkt i ett rostbrunt pulver. Det mesta hade dock under smutsen klarat sig bra och batterierna hade efter 1,5 månad till sjöss fortfarande 12,95 volt vilket bådade gott för att få igång motorn.

Tittut! Är det Gåva?

Tittut! Är det Gåva?

Ombord på Gåva

Ombord på Gåva

Sjösättningen gick smidigt, en gigantisk lastkran kördes fram från kajen, vi kopplade loss akterstaget och därefter skötte besättningen proceduren fram tills att hon låg i vattnet. Till slut var det bara att klättra ned på en svajig stege och kliva ombord. Lätt tagna av att stå på ett gungigt båtdäck vid sidan av ett gigantiskt lastfartyg var det ”bara” att koppla fast akterstag, starta motorn och köra iväg.

Gåva lyfts i vattnet

Gåva lyfts i vattnet

Klättrade på en ranglig stege ned från fartyget till Gåva

Klättrade på en ranglig stege ned från fartyget till Gåva

Vår tullagent ringde och meddelade att allt var ok, vilket vi var oerhört glada över eftersom den andra båten som lastades av samtidigt inte fick tillstånd att lämna.

Iväg från Thorco Isadora

Iväg från Thorco Isadora

Broöppning

Broöppning

Äntligen förtöjd i Willemdock marina

Äntligen förtöjd i Willemdock marina – här även iordningställd med segel etc.

Nu började ett race för att tima broöppningarna in till marinan. Tiderna vi hade fått stämde fint och alla brovakter svarade på VHF:en, så vid 16-tiden kunde vi förtöja vid vår plats inne i Willemdoks Marina. Erik kastade sig iväg till Barcelona och Hanna stannade kvar ombord själv och påbörjade allt fix för att få Gåva i representabelt skick igen. Därefter kom Erik tillbaks kvällen efter så att vi båda kunde tillbringa helgen tillsammans med Gåva i Antwerpen för att städa, fixa, polera och städa ännu mer innan vi flög tillbaks till Stockholm på söndag kväll.

Det kändes smått overkligt att vara ombord igen. Allt var så bekant, varje rörelse sitter i ryggmärgen och vi har så otroligt många fantastiska minnen från vår segling under våren. Den stora skillnaden var kylan! För första gången frös vi ombord, och var omåttligt glada över att vi tagit med duntäcken och varma kläder från Sverige, något vi inte behövt under hela våren.

Dags att kasta loss

Efter Gåvas ankomst åkte vi tillbaks till Sverige för att jobba en sista vecka innan semestern och även gå på Ellen och Ians fantastiska bröllop i Öregrund.

Fina Ellen och Ian på bröllopet i Öregrund

Fina Ellen och Ian på bröllopet i Öregrund

Samma eftermiddag vi kom hem från bröllopet bar det av till Skavsta fullpackade med väskor mot Bryssel-Charleroi. Vid 22-tiden på söndagkvällen kunde vi parkera vår hyrbil, lasta ombord väskorna i sittbrunnen och tända värmeljusen nere i salongen (i brist på vår Webastovärmare som vi köpt på Blocket och väntar hemma i Sverige).

Måndagen ägnades åt att åka förbi en skeppshandel, köpa sjökort och därefter storhandla på Carrefour! Efter att ha stuvat ombord allt, tankat vatten, fixat och lämnat tillbaks hyrbilen bestämde vi avgångsdag till onsdag samma vecka. Tisdagen bjöd på intensivt hällregn så det blev mest fix nere i båten och en middag på en av hamnrestaurangerna.

Deppigt väder i Antwerpen, särskilt som det var 30 grader och sol hemma i Sverige

Deppigt väder i Antwerpen, särskilt som det var 30 grader och sol hemma i Sverige

Så kallt!

Så kallt!

Utsikt över Antwerpen

Utsikt över Antwerpen

Tur att vi inhandlat morgonrockar iallafall!

Tur att vi inhandlat morgonrockar iallafall!

MIddag ute som kompensation för kylan - det var vi värda!

MIddag ute som kompensation för kylan – det var vi värda!

En av de stora skillnaderna mot att segla i Östersjön (eller Karibien) är att här styr tidvattnet de flesta losskastningar och tilläggningar. Vi hade fått en bro- och slusstid till kl. 1500 varefter vi skulle få gå få motor längs med floden Schelbe i 4-6 timmar innan strömmen vände och det blev dags att söka natthamn.

Tyvärr gick ingenting riktigt som vi tänkt oss. Vi hade bra koll på att en kuling på 10-14 m/s skulle dra förbi Nordsjön under tis-ons för att därefter lätta. Prognosen för Schelbe var dock 6-8 m/s inomskärs vilket vi bedömde som helt ok. Dessvärre visade det sig att vinden var 17 m/s rätt i stäven. Detta i kombination med ström från andra hållet och spöregn skapade en fruktansvärd sjögång, där vi dessutom var tvungna att gå för motor. Vi kände dåliga vibbar från andra oväder vi varit ute i och diskuterade snart olika alternativ.

Beslutet var ändå inte helt enkelt eftersom vi var utslussade och inga hamnar fanns i närheten. En av marinorna som låg vid floden hade redan stängt sitt inlopp för dagen p.g.a. tidvattnet. Efter telefonsamtal tillbaks till Willemdok skrattade de först och meddelade att vår plats redan var uthyrd men att de kanske kunde trycka in oss. Vi ropade snabbt upp slussvakten på VHF:en och han kunde ta in oss om vi kom inom 15-30 minuter så vi vände och satte full fart tillbaks. En dryg timme senare låg vi tryggt förtöjda inne i Willemdoks Marina igen. Inte riktigt som vi tänkt oss vår första dag på hemseglingen men ändå stolta över oss själv att vi släppte all prestige och accepterade läget. Vad vi skulle göra nu var lite mer oklart – vi började med att krypa ned, tända värmeljus och stoppa in kyckling i ugnen och snart sov vi gott, tryggt förtöjda.

Alternativen morgonen efter var att antingen ta en rejäl paus p.g.a. vädret och göra någon utflykt några dagar eller göra ett nytt försök. Vi trippelkollade alla väder och nu såg det faktiskt betydligt bättre ut gällande vindarna (även om det fortfarande skulle vara kallt och ruggigt), så tillsammans med en rad andra båtar slussade vi ut kl. 11.30, väntade vid en tidvattenbrygga fram till 14-tiden innan vi kastade loss mot strömmen som skulle vända 1,5 timme senare.

Inväntade att strömmen skulle vända vid tidvattenbryggan efter slussen

Inväntade att strömmen skulle vända vid tidvattenbryggan efter slussen – åt lunch under väntan

Att gå för motor ut ur Antwerpens hamn i regndis och dimma känns som att det är så långt bort från våra varma seglingar i kristallklart vatten borta i Karibien man kan vara. Med konstant vaksamhet på strömmar, lastfartyg, oljetankers, bogserbåtar, vind, väder, motorvarvtal, regn etc. är det kanske inte någon drömsegling i detta tunga och gråa industrilandskap men ändå njöt vi fullt ut av att äntligen vara loss på riktigt! Gåva gav allt hon hade och tuffade på för fullt, först mot strömmen i 3,8 knop övergrund för att som max vara uppe i 9,5 knop över grund när strömmen vände.

Sjukt kallt, notera mässa och vantar utöver dubbla lager, jacka och stövlar

Sjukt kallt, notera mässa och vantar utöver dubbla lager, jacka och stövlar

IMG_5588IMG_5590

Vi visste inte riktigt hur långt vi skulle hinna innan motsrömmen blev för svår men en avlägsen förhoppning var att komma till Visslingen som är en liten Holländsk stad på kanten till utloppet från Schelbe mot Nordsjön. Prognosen lovade vrid mot syd på lördag morgon, så detta skulle passa oss perfekt, men vi hade på känn att vi inte skulle hinna fram – allra minst tima alla broar och slussar.

Men efter kontakt med hamnkaptenen fick vi tag på den sista platsen och han bekräftade att vi kunde gå in efter kl. 22.00, innan dess skulle vi gå på grund. Trots en växande motsjö och riktigt disigt väder lyckades vi ändå hålla farten uppe och strax efter 9-tiden låg vi utanför bron in till hamnen. Med vårt djupgående fick vi komma in genom en passage med 5-10 meter höga väggar och en bredd som får Dragets kanal att kännas som en 4-filig motorväg i jämförelse. Precis när vi sätter fart in i kanalen meddelar hamnkaptenen att djupet är ok – 1,3 meter! Vi får total panik då vi sticker 2 meter, men han rättar sig snabbt… eeeh 2,3 meter. Puh! Lite trixande inne i den supertrånga hamnen (tack för trebladig propeller från Dominikanska Republiken!!) ligger vi plötsligt förtöjda på bästa platsen mitt inne i en supermysig hamnstad med pågående sommarfestival. Tröttheten är som bortblåst och snart sitter vi vid det stora torget med var sin öl och är supernöjda över att ha kommit så här långt och äntligen känna att vi är på väg.

Visslingen är en väldigt pittoresk hamnstad med gamla hus, restauranger, barer, semesterfirare och inte minst en av de mer idylliska gästhamnar vi varit i. Trots det mulna och iskalla vädret är vi väldigt glada över att vara på väg och upptäcka små mysiga hamnar på ett sätt vi inte kunde göra i Karibien.

VIsslinges mysiga hamndocka

VIsslinges mysiga hamndocka

Gåva med fula fendrar

Gåva med fula fendrar

Visslinge

Visslinge – lite grått men mysigt

IMG_5586

Nu har vi fyllt kylen med överseglingsmat och planerar att sticka ut på Nordsjön i morgon (lördag) förmiddag för att sätta kurs mot Kielkanalen.

BVI – USVI – Hemresa

Med en klump i magen lämnade vi Gåva på marinan i St Thomas i ett ihållande monsunregn som pågått unde två dygn. De senaste dagarna har varit fyllda med hårt arbete från tidig morgon till sen kväll samt vemod över att just den här seglingen lider mot sitt slut. Men innan vi kom in till St Thomas ha vi haft fantastiska och avkopplande dagar i BVI och USVI.

Efter att vi lämnade Puerto Rico, Vieques, Spanish Virgin Islands och St Thomas, var vi glada över att återse Soppers Hole på BVI, där vi klarerade in i BVI (med glatt och vänligt bemötande!) och konstaterade att lågsäsongen gjort sitt inträde. Uppskattningsvis en tredjedel så många båtar som sist!

Ankring i Soppers hole

Ankring i Soppers hole

DSC_0276

Att komma tillbaks till BVI kändes inte helt olikt att komma tillbaks till Skärgården där hemma och vi kunde i lugn och ro segla korta dagsetapper  om 10-15 NM mellan populära men vackra ankringsvikar.

Ett av de ställen vi inte såg sist vi var här, var Guana Island, på andra sidan Tortola. En privat ö men med ”Paying moorings” utanför en kritvit sandstrand. Vi tackar Eriks kollega Francesco för rekommendationen! Två heldagar och en natt här med en av våra bästa snorklingupplevelser, avkoppling och lite allmänt fix med båten. Dagen efter blev det kort motorgång till Marina Cay som i sig är en fin ankringsplats (paying moorings a 30 USD igen, suck) med en liten bar och restaurang, fylld av charterbåtar.

Guana Island

Guana Island

DCIM100GOPRODSC_0484DCIM100GOPRO

The Baths är ett av de mest kända sevärdheterna i BVI och vi bestämde oss för att göra ett nytt försök att gå hit efter Marina Cay då det var lite väl mycket folk sist vi var där för en månad sen. Skillnaden var också enorm visade det sig, och en stor del av dagen kunde vi njuta av de fantastiskt vackra klipporna, kristallklara vattnet och fantastisk snorkling innan vi i solnedgången slörade tillbaks till Tortola och Buck Island för att tidigt morgonen efter gå in till Tortola. Både i Bath samt Buck Island ankrade vi ensamma i en närliggande vik och istället jolla över att slippa paying moorings som vi vid det här laget hade tröttnat på att betala.

The Baths

The Baths

DCIM101GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRO

Trots vårt löfte till oss själva att bara njuta och segla de här dagarna innan vi kom till St Thomas insåg vi att vi var tvungna att fixa lite större grejer med båten inför skeppningen över till Europa och seglingen hem till Sverige. Därför hade vi bokat en effektiv heldag i Road Town som är BVI:s huvudstad och lyckades hitta både en mycket duktig riggmakare, Volvo Penta service, gasolfyllare, skeppshandare m.m. – allt under en och samma dag.

När vi morgonen efter kastade loss, utklarerade från BVI hade vi inte bara en helt ny akterstagssträckare på plats utan även nyservad motor, toppladdade batterier, fyllda gasol- och vattentankar samt kylen full av god mat för vår sista vecka ombord.

Sista målet innan St Thomas var St John som vi tidigare seglat förbi utan att det väckt vårt intresse nämnvärt (inte minst eftersom vi var hopplöst trötta på US Custom and Border Protection (CBP) som vållat oss extremt mycket frustration och extra jobb). Mätta på influgna charterseglare som fyller alla ankarplatser i BVI tänkte vi att St John som är en förvisso hårt reglerad, men mycket vacker nationalpark kunde vara en passande final.

Underbar segling i 7 knop till St Johns med enbart genua

Underbar segling i 7 knop till St Johns med enbart genua

DCIM101GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRO

Sagt och gjort tågade vi för fjärde gången på den här seglingen in till US CBP och lyckades för en gångs skull klarera in relativt smärtfritt i USA.

St John som är ö ”nr 2” i USVI består till större delen av en nationalpark som hindrar såväl lokalbefolkning som utomstående att exploatera ön i någon större omfattning. Ankring är förbjuden, endast betalbojar tillåts och listan på allt som är förbjudet att göra är lång och förmyndande. Till en början ger det en lite tråkig stämning i kontrast till friheten och den öppna attityden i övriga Karibien men följer man bara reglerna öppnas en totalt orörd natur, fylld av magiska ankarplatser…eller ”bojplatser men nu endast  för 15 USD” med orörda koraller, sprudlande djurliv och en avskildhet som aldrig uppnås på det mer populära och lättsamma BVI.

Ankring i St Johns, en av våra favoritöar

Ankring i St Johns, en av våra favoritöar

DCIM101GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRODSC_0463

Då St Johns liksom St Thomas varit danska finns mycket kvar från denna tid. Bl.a. detta danska tullhus

Då St Johns liksom St Thomas varit danska finns mycket kvar från denna tid. Bl.a. detta danska tullhus

Ragu

Ragu

Vi hade lite vaga planer på att utforska hela ön, men fastnade i vik efter vik på ena sidan utan att vilja röra oss en meter därifrån, annat än för att simma ned och hälsa på vårt privata sköldpaddspar eller ägna sig åt lite okynnessnorkling. Varvat med bokläsning, fix med båten, matlagning och allmänt slappande – lite så som vi från början föreställt sig att det skulle vara att segla i Karibien men sällan upplevt.

DCIM101GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRO

Lite trekking hann vi också me

Lite trekking hann vi också med

Gammalt plantagehus

Gammalt plantagehus

Ena halvan av vårt sköldpaddepar

Ena halvan av vårt sköldpaddepar

Boran

Boran

En haj som bodde under vår båt

En haj som bodde under vår båt

Sista kvällen i St John fick vi kontakt med Boran på den tyska Elan 340:an Lambda som vi träffat tidigare tillsammans med svenskbåtarna Albatross och Phantarei. Boran ska också skeppa hem sin båt så vi möttes upp i en närliggande vik för allmänt häng och middag ombord på Gåva.

Hanna och Boran "snor" internet från en resort från vår jolle

Hanna och Boran ”snor” internet från en resort från vår jolle

Som om vädergudarna ville ge oss ett budskap att vår segling led mot sitt slut öppnade sig himlen på kvällen för att inte sluta. Ett kort uppehåll morgonen efter när vi gick in till St Thomas för motor, sen har det bara fortsatt att ösa ner.

Vi hade räknat med knappt två dagar i marinan på St Thomas för att avrusta Gåva och ordna med alla förberedelser inför överfarten. Kanske lite optimistiskt men med tanke på att detta är den dyraste marina vi varit i (som vi måste ligga i under nästan två veckor…) och att vi ville njuta maximalt av öarna här kände vi att det var bäst att maxa och optimera.

Så på två dagar har vi inte bara ordnat alla formaliteter med marinan och den lokala agent och skeppare som ska ta hand om Gåva tills hon är på lastfartyget.

Vi har även tagit ned alla segel, bimini, sprayhood, solceller, radar, livbojar, dynor, tampar m.m. från däck för att sjösurra, beslå, dubbelkolla, täta och förbereda. Under däck har vi tvättat lakan handdukar, packat ihop alla våra egna saker, tömt och städat pentry, kyl, kölsvin, stuvfack m.m. för att sjösurra, och säkra allt för överfarten. Hela tiden i monsunregnet som bäst liknas vid att någon står på däck med en högtryckstvätt utan att någonsin stänga av.

Ironiskt nog har vi knappt fått en droppe regn på fyra månader sen vi rustade Gåva på Grenada Marine och då kämpade mot precis samma skyfall som nu. Känslan var helt klart bekant!

Checklistorna prickades i alla fall av en efter en och efter några få timmars sömn inatt stod taxin på kajen klockan 0700 i morse då vi rejält nedstämda lassade in våra dyblöta väskor. Även om vi längtar efter vänner och familj hemma i Sverige och har mycket roligt att se fram emot kändes det tungt att lämna Gåva i hamnen, inte minst att den här underbara bubblan av total lycka rundas av.

Regn, regn och åter regn plus jobb, jobb plus massor av jobb

Regn, regn och åter regn plus jobb, jobb plus massor av jobb

IMG_5182IMG_5215IMG_6805

Buhu nu åker vi hem

Buhu nu åker vi hem

Marinan och Gåva från luften

Marinan och Gåva från luften

Vi är fyllda av glädje över att vi kom iväg och lyckliga över alla fantastiska dagar vi haft. Trots flera månader i Karibien har vi inte haft en enda heldag då vi legat på en sandstrand och slappat (som är kanske just det vi drömt om) men dagarna har ändå flugit iväg fyllda av allt praktiskt jobb som ska göras med allt i från själva seglingen i sig till ständigt fix med båten, ifyllande av olika tullformulär eller jakt på långsamt wifi. Det underbara är känslan av att ha vår egen båt, där vi tillsammans kan ta oss nästan vart vi vill och får tillbringa dagarna tillsammans i en miljö nära naturen där vi ständigt möter nya upplevelser, människor och utmaningar. Det har tagit enormt mycket arbete men också gett oss så ofantligt mycket tillbaks och även om den här seglingen eller våra äventyr med Gåva inte är över så sitter vi snart på nästa flyg tillbaks hem Sverige för att återse familj och vänner men vi längtar redan efter att få kast loss igen och få hem Gåva till Nordiska vatten.

Nedan följer en sammanställning av allt vi hunnit göra på Gåva under den här tiden…Det blir en del när man punktar upp allting!

Allmänt

– Flera gånger om skrubbat och polerat hela båten från kölsvin till rigg för att få bort flera års gammal ingrodd smuts, silikon, silvertejp och plastic padding…

– Monterat och demonterat all lös utrustning så som rigg, segel, tampar etc.

Rigg / Segel

 

– Lagat Genua

– Bytt ankarlanterana till LED

– Bytt navigationsljus till LED

– Bytt flertalet underdimensionerade schackel

– Byggt ny akterstagssträckare som komplement till den hydrauliska

– Installerat nya ändstoppare för skotskor

– Installerat om tidigare fermenterat fäste till kicken

– Bytt självskotningsmekanism på Lewmar 54 winchar

– Tvättat, smörjt och fettat in kritiska delar löpande

– Märkt om avlastare

Däck 

– Polerat allt rostfritt och syrabehandlat mot rost (även rostfritt rostar i salt vatten…)

– Polerat och vaxat all gelcoat flera gånger

– Lagat och förstärkt Bimini

– Lagat sömmar i älgskinn på ratten

– Tätat om mastfot och ventiler

– Sytt nya överdrag till dynor i akter och sittbrunn

– Lagat fäste till sprayhood

– Installerat nytt fäste för utombordare

Skrov

– Polerat och vaxat hela skrovet 2 gånger

– Tvättat och bättrat bottenmålning en gång (Grenada)

– Tvättat och applicerat två lager ny antifouling färg på hela botten + saildrive en gång till (Dominikanska Republiken)

– Plastat yttre förstärkning till nedre roderbäring

– Plastat inre förstärkningar till övre roderupphängning

Framdrivning, motor och styrning

– Bytt propeller till ny tre bladig folding propeller

– Full service av motor 2 ggr (Grenada, BVI)

– Ny avgaslimpa till motor

– Total genomgång och renovering av startmotor, elsystem och generator

– Nytt växelreglage

– Rengjort motorrum och motor

– Justering och uppspänning av styrmekanism till roder

Vatten, avlopp, kyla

– Bytt expansionsventil, kondensator och kylmedium i kylanläggning

– Bytt samtliga blandare (badrum x2, pentry och dusch på badbrygga)

– Demonterat och lagat vattenpump 2 gånger samt köpt ny i reserv

– Demonterat och lagat duschpump

– Tätat om samtliga slankopplingar etc.

– Rengjort och tätat om vattentankar

El och Elektronik

– Dragit om huvudledning i batteribank

– Dragit om flertalet felkopplade ledningar i elcentral

– Bytt säkringar och strömbrytare i elcentral

– Installerat nya utomhushögtalare

– Installerat ny stereo

– Installerat ny digital regulator för solceller och vindgenerator

– Installerat bärbar VHF

– Installerat om amperetimmemätare

– Bytt mer eller mindre samtliga glödlampor

– Demonterat radar och plotter och lagat plottern

Säkerhet

– Lagat nivåvakt i länspump

– Uppgraderat förråd av nödraketer etc.

– Installerat ny radarreflektor

Inredning

– Rengjort, slipat, oljat och lackat större delen av inredningen

– Lagat diverse lösa luckor, skåp och skruvar

– Tätat om stora delar av badrumslister

– Tvättat alla dynor, överdrag etc.

– Köpt nya kuddar

Pentry

– Nya glas och vinglas

– Nya kastruller, stekpanna, knivar, durkslag etc.

Just nu befinner vi oss i Washington här vi kommer att vara i två nätter. Bor på Fairfax hotell och då bilderna på booking.com inte stämde överens med det rum vi fick har nu Erik lyckats deala till oss en svit där vi precis tagit in frukost. Det är inte synd om oss med andra ord! Snart skall vi ut på stan och förhoppningsvis även få till en dejt med Hannas syssling Nicholas som bor här i staden. Ses snart!

 

Gästinlägg från Johan

I morse förtöjde vi i Crown Bay på St Thomas i ett ihållande spöregn – precis som vi började vår segling på Grenada Marine för några månader sedan. Känns overkligt på många sätt och vi ska försöka få till ett blogginlägg om de senaste dagarnas händelser och intryck när vi är klara med vår tre sidor långa to-do-lista vi måste beta av innan vi flyger härifrån på lördag. Tills dess bidrar Johan med ett gästinlägg om sina intryck från seglingen med Gåva! Tyvärr lyckas vi inte få upp alla Johans bilder p.g.a. sedvanligt segt karibiskt internet… 

————————————————————————————————-

Gästinlägg från Johan:
Mitt besök på S/Y Gåva började lite överraskande skulle man kunna säga.
Ett SMS med texten ”Hello and welcome to The Game” dök upp när jag landat i Miami. Där stod också att jag skulle kolla min mail för vidare instruktioner. I ett mail från Erik hittade jag en bifogad flygbiljett. Här tätnar historien, tänkte jag.
För att göra en lång historia kort så visade det sig att Det Stora Svenska Bolaget som utlovat snabb leverans av en ny propeller inte hade lyckats leverera dem i tid. Tidsplanen riskerade alltså att haverera. Så enklast var att ändra tidsplanen. Nytt resmål för Johan: Dominikanska republiken. Vita stränder och mojitos till lunch fick man ju förstås försöka leva med.
Vi började med att storhandla för att kunna besöka och ankra vid otillgängliga och obefolkade platser. Ett av dessa ställen var Isla Saona sydost om huvudön. Isla Saona är en del av Dominikanska republikens östra nationalparken och ett populärt turistmål.
På dagtid invaderas den södra stranden av 400-500 turister som blir ditforslade på överlastade trimaraner och motorbåtar för lunch och solbad, för en nätt summa. På eftermiddagen försvinner de lika fort som de kom och ön är lika öde som på morgonen. När jag säger öde menar jag förutom de 70-100 personer som bor på ön och agerar markservice för turisterna i form av lunchservering och försäljning av piratkopierade merengue-skivor.
Här fick vi möjligheten att njuta av rödbruna turister och skamlösa nasare under några härliga timmar för att sedan vara alldeles själva med de bofasta. Vi snackade till oss en middag och blev Facebookvänner med några av öborna.
Efter några soliga dagar ankrade vid Isla Saona drog vi oss västerut till Isla Catalina, som är en ö som verkar ägas av kryssningsbolagen. Det är utrustat för att ta emot mängder med turister och personal under lika kort tid som på Isla Saona, men unde betydligt mer strukturerade former. Lunchbuffé, bar och försäljningsställen finns klara och helt tomma i väntan på invasion.
När vi hade göttat oss några dagar verkade det plötsligt som att Det Stora Svenska bolaget helt plötsligt hade fått i väg propellern. Och den verkade verkligen vara på ingång. Vi skyndade oss i väg till marinan så fort kölen bar. En och en halv timme senare kunde båten lyftas och propellern byttes ut i ett huj. Att beskylla karibiska människor för att besitta mañana-attityd (vilket kan vara en plågsam sanning när man sitter och väntar på ett tullkontor) vore att gå för långt.
Därefter bunkrade vi i den lokala handlaren och köpte tre pizzor och kastade loss. Väderprognosen såg rimlig ut, västliga vindar om 5-8 m/s. Perfekt för att ta oss över till Puerto Rico och vidare mot Brittiska jungfruöarna helt enligt den gamla tidsplanen.
Men…
det visade sig snart att prognosen inte var riktigt rätt. Ett par timmars gång började det stöka ordenligt. Snart blåste det kuling och gick vågor på ett par tre meter. Då är 39 fot inte stort. Och sjösurrningen var väl kanske inte dubbelkollad. Det såg snart ut som ett mindre sjöslag hade ägt rum och den aktra hytten, som jag hade nöjet att bebo började snart läcka. Och förutom dessa små överraskningar så hade vinden vridit till att blåsa nära ostligt, vilket gjort att vi tvingast kryssa långa slag i helt fel riktning. Och sjösjuka ska vi inte tala om.
Vår räddning visade sig bli den lilla ön Mona som ligger mittemellan Dominiskanska republiken och Puerto Rico. Problemet är dock att som utlänning får man bara gå i land där om man är om man redan är inklarerad i Puerto Rico, som ön tillhör.

 

Mona Island

Mona Island

DCIM100GOPRO

Därför var det ur för oss att det var kuling med ~20 m/s i byarna.
Eftersom Puerto Rico nästan tillhör USA så patrulleras området naturligtvis av amerikansk kustbevakning. När vi började närma oss Mona, än så länge utan förhoppning om att få förtöja där, blev vi uppropade av en amerikansk kustbevakningskryssare som undrade om vi var på väg till ön.
-Nja, det skulle vi gärna, på grund av sjösjuka kan man säga, men det får vi väl inte, svarade vi.
-Roger, är ni mycket sjösjuka?
-Eh, ja vi har en stackare ombord (undertecknad!) som är illa därann.
-Alright, det går bra att gå innanför revet, men ni får inte gå i land!
-Halleluja!
Ett dygn förtöjda på Mona, utan att gå det minsta i land. Men vi lyckades tjyvsurfa lite på deras internetuppkoppling (satellit). Och fira påsk kunde vi göra på denna ö som inte har så få likheter med Stora (och Lilla) Karlsö!
Swedish sill and snaps från Sverige and knäckebröd and kaviar and lax och ägg. Hemtrevligt!
Efter att ha samlat krafterna och skruvat fast allt som inte redan var fastsatt fortsatte vi färden mot Puerto Rico. Bättre förberedda och tuggandes Calma som aldrig förr gick andra etappen galant. Med toppfart på över 8 knop närmade vi oss änligen Amerika (nåja).
IMG_8669
Staden Ponce på sydsidan var målet eftersom vi behövde klarera in i korrekt ordning. Det var inte det snabbaste som hänt under mitt besök men efter överfarten kändes alla andra problem som minst sagt underordnat.
Vid det här laget var det snart dags för mig att återvända till Miami, med ny flygbiljett, och därifrån åka tillbaka till Sverige.
Ett minst sagt äventyrligt och fantastiskt roligt besök på S/Y Gåva i Karbien. Jag är glad att jag hade möjlighet att hälsa på hos Hanna och Erik under deras ganska otroliga äventyr.

Tillbaks på BVI

Efter alla våra äventyr i Dominikanska och Puerto Rico är vi nu tillbaks på BVI för några dagars avkoppling och fix innan vi lämnar Gåva på St Thomas. Seglingen hit var betydligt lugnare än Mona Passagen och med ett två dagars stopp på den största Spanish Virgin Islands ön Vieques efter nattsegling från Ponce fick vi en skön kryssbog upp till St Thomas. Glada över att vara ”tillbaks” kom vi knappt in i hamnen på St Thomas då det var ett pågående motorbåtsrace och vi hann med att bli omdirigierade tre gånger av högröda och vilt skrikande US Coastguards och lokala poliser som alla ville utöva makt!

Nu väntar några dagars avkopplande segling i skärgården kring BVI och USVI innan vi i mitten av nästa av ska fixa och förbereda Gåva inför hennes resa över Atlanten. Tyvärr har det strulat sig lite med vårt shippingbolag som ville lasta av Gåva redan i Southampton men förhoppningsvis ska även detta lösa sig…

Ankringsplats Vieques

Ankringsplats Vieques

Esperanza på Vieques

Esperanza på Vieques

Lokal hamnfest i Charlotte Amalie (St Thomas)

Lokal hamnfest i Charlotte Amalie (St Thomas)

Hanna framför US Coastguard

Hanna framför US Coastguard

Tre kryssningsfartyg - alla Rolex affärer öppna nu!

Tre kryssningsfartyg – alla Rolex affärer öppna nu!

På väg mot BVI

På väg mot BVI

British Virgin Islands - äntligen skärgårdssegling igen!

British Virgin Islands – äntligen skärgårdssegling igen!

 

Heaven and Hell

De senaste 2-3 veckorna har varit fyllda av enorma mängder intryck, händelser, äventyr och upplevelser. Det mesta underbart och härligt, men vi ska inte förneka att vi upplevt en hel del spänning, frustration och stundtals – uppgivenhet.

Dominikanska var över lag en fantastisk upplevelse på så många olika fronter. Efter vår lilla ”semester” runt ön trodde vi på fullaste allvar att vi skulle få på vår propeller, sjösätta Gåva och segla mot Puerto Rico som planerat för att plocka upp Johan som var på väg från Sverige.

Propellerhistorien skulle dock visa sig ta inte bara en, utan flera nya vändningar och denna gång inte tack vare marinan, utan tack vare kära Volvo som bara skickade propellerbladen, inte själva navet som sätter ihop propellern.

Krismöte följde på krismöte, espresso efter espresso konsumerades tillsammans med Mauro, VD för inte bara marinan utan även återförsäljare för italienska lyxyachter (93 fot och uppåt). Efter mycket dividerande och diskuterande av alternativa lösningar beslutade vi att montera tillbaks vår gamla propeller, sjösätta Gåva, segla vidare i Dominikanska och köpa ny biljett till Johan istället för till Puerto Rico. Vi blev lovade att propellern skulle kunna monteras inom några dagar och vi skulle då kunna segla vidare med Johan mot St Thomas – Virgin Islands. Trots att vi inte kom iväg var vi ändå glada att vi hann möta upp Eriks f.d. kollega från flottan på middag – Rikard med flickvän Alexandra som båda två bor i Santo Domingo.

Handling innan vi blev sjösatta - en av marinans golfbilar hjälper oss

Handling innan vi blev sjösatta – en av marinans golfbilar hjälper oss

Erik och Hanna poserar i Dominikansk skvallerpress - som plåster på såren för allt strul bjöd Mauro oss på italienskt superyacht cocktail mingel (vi gick all in...prosecco...snittar...rödvin...mer snittar)

Erik och Hanna poserar i Dominikansk skvallerpress – som plåster på såren för allt strul bjöd Mauro oss på italienskt superyacht cocktail mingel (vi gick all in…prosecco…snittar…rödvin…mer snittar)

Vi påbörjade vår segling i den Dominikanska övärlden men efter samtal för att stämma av när vi skulle segla tillbaka till marinan uppdagades att Volvo helt sonika glömde bort att skicka vår saknade del (trots skriftliga såväl som muntliga bekräftelser) och ytterligare förseningar följde.

Bladen men navet saknades

Bladen men navet saknades

Men, inget ont som inte har något gott med sig – Johan anlände inom kort till Punta Cana (Dominikanska ostkusten som främst domineras av stora resorts) och möttes av Hanna och Erik i ytterligare en version på Karibisk hyrbil, den här gången en gammal Corolla som hade olika hjul på olika sidor och skakade hejdlöst i över 80 km/h när man gasade (vår förra Dominikanska Honda skakade när man bromsade så ”skak som skak”…).

Fulladdad med svenska godsaker, tidningar, nyheter och strålande humör kändes det enormt roligt att Johan kommit hela vägen från Sverige och efter lite pusslande med nya flighter äntligen mönstra ombord Gåva.

Efter lunch på beachen i Punta Cana, hade vi en kväll + morgon i Bayahibe (litet och väldigt mysigt fiskeläge) varefter vi seglade vidare mot Isla Saona – en av få öar i Dominikanska, med riktig paradisstrand där vi tog en öl i solnedgången, totalt fascinerade över vilken vykortslik ö, solnedgång och strand – där vi var enda båten ankrade.

Ingång till lunchrestaurang på Punta Cana

Ingång till lunchrestaurang på Punta Cana

Stranden på Isla Saona

Stranden på Isla Saona

IMG_5030IMG_5029IMG_5041

Att segla i Dominikanska är enligt de som har varit med ett tag lite grand som att segla i Karibien för 30 år sedan. Sakta har vi börjat förstå vad detta innebär. Ofta är vi en, eller max tre båtar på samma ankarplats och infrastruktur liksom myndigheter är långt ifrån anpassade till fritidsseglare. Tex. måste den Dominikanska flottan ge ett skriftligt tillstånd varje gång vi lämnar hamn i samma ögonblick vi lättar ankar (inte någon timme i förväg som man skulle önska). Som tur är har flottan ett litet bemannat vaktskjul även på de mest öde stränder och efter ivrigt, glädjefyllt gestikulerande och improviserad spanska brukar vi lämna stranden med nya kombinationer på våra namn varje dag. Favoriten blev. ”Skipper Erik Olof” med crew ”Hanna Hamnegård”.

Då öarna utanför Dominikanskas kust är paradisiska och har allt som man förknippar med västindiska stränder har man skapat en industri av båtar, främst katamaraner som kör ut fullpackade båtar till öarna på dagsutflykter, för att strandsätta den ena rosabrända turisten efter den andra, Båtarna anländer kring 11 snåret och lämnar kring 15. Vi lärde oss därför snabbt att hålla oss undan dessa tider för att sedan åter få öarna helt för oss själva på eftermiddagarna.

Erik kollar riggen på Isla Saona

Erik kollar riggen på Isla Saona

Båttur till Playa Palmina med kristallklart vatten

Båttur till Playa Palmina med kristallklart vatten

DCIM100GOPRO

En av många Johanselfies...

En av många Johanselfies…

DCIM100GOPRODCIM100GOPRO

På Isla Saona blev vi kvar två nätter, och kväll nummer två styrde de lokala öborna till med en grillmiddag för oss med magisk nyfångad grillad fisk, lokalt öl och många diskussioner kring Dominikansk musik vs. svensk Håkan Hellström… Magisk kväll.

God fiskmiddag med Luis Ramon

God fiskmiddag med Luis Ramon

Då vi fortfarande inte hört något om vår propeller började vi tappa hoppet om att lämna Dominikanska kommande dagar och fortsatte seglingen till Isla Catalina, ännu en ”Paradisö”. En angenäm slör från Saona kom vi fram fyra timmar senare. På samma tema snorklade vi, promenerade och tog en öl i solnedgången.  Vi var lätt förvånade över att räkna till tre båtar på denna ankarplats när solen gick ned.

Isla Catalina

Isla Catalina

Promenad på Isla Catalina

Promenad på Isla Catalina

Erik och Johan på snorkeltur

Erik och Johan på snorkeltur

Morgonen efter möttes vi av det som hela övriga karibien kryllar av, men vi aldrig stött på i Dominikanska – ”Boat boys”. Men om sanningen ska fram var det kanske snarare lokala fiskare än boat boys – vilket också visade sig när de inte kunde manövrera nära en segelbart utan med full fart satte ett prydligt hack i aktern på Gåva. Erik skrek ilsket på svenska samtidigt som de försökte sälja bläckfisk och hummer till fantasipriser (ovanan att möta utländska båtar verkar leda till att de höftar till med astronomiska priser, gärna 100 – 200 gånger det lokala marknadspriset). Men utan att vi egentligen vet vad som hände stod vi där med 12 små humrar för 20 dollar. Överpris förvisso, men 140 svenska kronor för hummerfrossa för tre kändes ändå överkomligt, trots hacket i Gåvas akter.

Små humrar, svårt att se att det är lagligt att plocka och sälja dessa men men...

Små humrar, svårt att se att det är lagligt att plocka och sälja dessa men men…

IMG_5056IMG_5057IMG_5058

Vi hade så trevligt så att roseflaskan tillslut gick sönder

Vi hade så trevligt så att roseflaskan tillslut gick sönder

Som tur är tarvar ju vissa djur vissa drycker, så en timme senare satt vi där i sittbrunnen med nygratinerade humrar, franska bake off baguetter och iskallt rosévin. Stämningen var på topp och vi hade inte en tanke på att lämna varken Isla Catalina eller detta fantastiska land.

Men som alltid till sjöss händer det oväntade saker när man minst anar det. Plötsligt ringde Mauro från Marinan och meddelade att han har propellern inom tio minuter och är klar att lyfta Gåva inom två timmar.

Hummerskalen åkte överbord, Erik kastade sig in i jollen för att skaffa tillstånd att lätta ankar och Johan och Hanna svepte det sista vinet.

Med vår gamla propeller skakandes hej vilt satte vi därefter högst fart mot marinan och inom två timmar var vi faktiskt på väg upp ur vattnet. Fem personer stod på kajen (på övertid eftersom det snart var påsk) och ytterligare en halvtimme senare satt den nya propellern på plats.

Propellerbyte

Propellerbyte

IMG_5063

Nu gällde det att hinna med många to do:s innan klockan blev för mycket. Eftersom myndigheterna inte gillar att man går ut till sjöss efter 1800 fick vi snabbt både handla mat, prepa Gåva för översegling och boka in de 7 olika myndigheterna för utklarering.

Tidsplanen höll och före klockan 18 låg Gåva i vattnet, med ny propeller, fyllda vattentankar, laddade batterier och sju dominikanska tjänstemän ombord som fyllde i blankett efter blankett. Lätt chockade fick vi betala 100 USD för att klarera ut, långt över den gängse taxan och när vi begärde kvitto fick vi med ett leende svaret  – ”kvitto? nej det är inte nödvändigt! Det behövs inte!”.

Lätt trängda av situationen hade vi inte mycket annat val än att betala och när solen gick ned tuffade vi ut från hamnen, avnjöt var sin pizza och skålade i champagne över att allt löst sig så bra! (Hade inte druckit dessa om vi visste vad som sedan väntade)

Framför oss hade vi seglingen över Mona Passagen som vi visste kunde vara tuff (även om seglingen dit hade varit hur lugn som helst) men prognosen lovade 5-10 m/s beroende på var i passagen vi var och vi kände själva att vi förberett Gåva väl så det kändes helt ok.

En lugn och fin natt tog vid i näst intill fullmåne med delfiner hoppandes i vattnet, men därefter slog allting om.

Med vindar på upp till 20m/s, strömmar, sjöar och allt tänkbart rätt in i stäven riste Gåva som om hon stoppats i centrifugeringen på en tvättmaskin. Havet bubblade som i en häxkittel och vågor samt stömmar kom från alla håll och kanter, Aldrig tidigare hade någon av oss upplevt något liknande och även om vi inte kände någon direkt fara för båten pressades allt maximalt. Sjöarna letade sig in i varenda skrymsle på ställen vi aldrig kunde föreställa oss kunde läcka och allt som inte var direkt inlåst flög omkring i hela båten.

Det svåraste var kanske framför allt att vi inte kom framåt. Trots att Gåva tar höjd fint och har tillräcklig tyngd för att ta sig genom sjöarna var motströmmen så stark, regnet så kraftigt och vågorna som bröt över båten så stora att vi knappt tog någon höjd utan bara slog fram och tillbaks. Calma sjösjuketuggumin tuggades och under däck var allt totalt kaos med blöta dynor, tidningar, mat och kläder som flög eller flöt runt om vartannat. (Varje gång man gick ned i ruffen fick man lime, vitlöksklyftor, avocado och frukt i huvudet från fruktnätet) Hade coastguard nu boardat oss skulle de ha trott att de kommit till en knarkarkvart, så sunkig och stökig var båten. Helt ärligt var detta den värsta segling vi alla varit med om.

Trots situationen insåg vi att vi inte hade särskilt många alternativ än att fortsätta. Den enda hamnen i närheten var Mona Island som tillhör USA/Puerto Rico men som inte är Port of Entry. Vis av erfarenheter från US Custom and Border Protection ville vi inte ta oss in i USA illegalt ytterligare en gång, speciellt inte heller eftersom Mona Island bara har plats för 2-3 båtar.

När stämningen och motivationen var som längst ned på botten ombord, såg vi en US Coast Guard kryssare dyka upp i horisonten. Stillsamt funderade vi på om de skulle ställa till med ännu mer problem för oss, baserat på ryktet om deras ökända bordningar och förföljelser.

Aningen nervösa iakttog vi hur den stora kryssaren (som även den skumpade hejdlöst i sjöarna) girade runt Gåva för att inspektera oss. Snart blev vi uppropade på VHF 16 och snabbt förberedde vi oss på att rabbla allt från passnummer till reg.bevis, eller t.o.m. att bli bordade.

Artigt, tydligt och på bästa EXTAC engelska (Nato:s sambandsreglemente) svarade vi på alla frågor om nationalitet etc. Därefter kom frågan:

– Gava, are you seeking protection behind Mona Island from the sea?

– US Coast Guard, we would very much like to, but understand this is not allowed?

Tystnad

– Gava, are all three onboard Swedish Citizens?

– US Coast Guard, yes, that´s correct – all three of us are Swedish Citizens and have valid US Visa (vilket senare visage sig inte vara belt sant).

– Gava, you can anchor in the northwest part of the island to get protection from wind and sea. There are some moorings there and a ranger station to help you.

Insikten att vi inom en timme kunde vara ankrade på lugnt vatten kom verkligen som en skänk från ovan. Dessutom att vi skulle få komma till en av de mest unika öarna i hela Karibien (Mona Island jämförs med Galapagos) – dit få människor någonsin kommer gjorde inte saken sämre.

Så klockan fem på eftermiddagen nu på långfredagen surfade vi in genom en passage i revet som skulle hålla 2.5 meter (vilket dagen efter visade sig vara 1.8 meter), fångade en boj och kände tröttheten skölja över oss. Plötsligt var det kav lugnt och vi låg ankrade i en stillsam paradisvik mitt ute på havet.

Isla Mona

Isla Mona – kläder på tork

IMG_5071

Erik simmade in till Ranger Station för att rapportera vår närvaro och US Coast Guard väntade i horisonten tills vi var tryggt ankrade. Därefter åkte större delen av dynor och kläder upp på däck för att torka innan vi åt en lugn och skön middag nere i salongen, följt av en trygg natts sömn (Vi somnade alla så fort huvudet landat på huvudkudden) Vi hade satt avgång till eftermiddagen dagen efter, då vindarna skulle vara aningen mer stabila – vilket också innebar att vi kunde äta påsklunch ankrade på Mona Island!

Påskafton bjöd på snorkling, Johans fnittrande med go pron i högsta hugg för selfiesbilder och ännu en simtur för Erik in till Rangerkillarna för att ladda ned ett väder via deras satellit och i smyg boka en ny flygybiljett åt Johan från Puerto Rico eftersom vi inte skulle hinna till St Thomas. Därefter en fullmatad påsklunch med sill, lax, ägghalvor, smuttandes på snaps och knäckebröd m.m. i strålande sol och vindlä. Humöret var nu på topp.

DCIM100GOPRODCIM100GOPRODCIM100GOPRODCIM100GOPRO

Påsklunch

Påsklunch

DSC_0182DSC_0187DSC_0186

Coastguard ser till att vi

Coastguard ser till att vi är trygga

Lätt nervösa, med allt tredubbelt sjösurrat, sjökojerna uppe och middagen förberedd tog vi oss ut på havet vid femtiden kvällen efter. Att segla runt hörnet på ön var helt magisk med dess mäktiga grottformationer och höjd.DCIM100GOPRODCIM100GOPRODCIM100GOPRODCIM100GOPRODCIM100GOPRO

 Resterande del av Mona Passagen var kanske inte riktigt lika hemsk som den första, men likväl väldigt frustrerande med motsjö, motvind och en känsla att aldrig komma någonstans.

Ett dygn senare ankrade vi i Ponce på Puerto Ricos sydkust. Enligt reglementet ringde vi till US CBP för att rapportera ankomst men valde att inte nämna ett ord om vår ankring vid Mona för att inte komplicera saker i onödan. 20 minuter i telefon senare med ett antal uppmaningar och tillrättavisningar (oklart kring vad) fick vi reda på att vi skulle bli bordade vi bensinbryggan kl. 0800 prick morgonen efter. Åter igen utmattade och glada över att vi klarat av denna omskrivna passage i långt mycket värre väder än vi räknat med. Tyvärr hade Gåva fått sig några törnar som inte är livshotande med kommer kosta en del att fixa när vi får möjlighet (plotter sönder, akterstagsträckare sönder, läckande akterkoj av typen vattenfall rätt in i koj, läckor lite överallt etc. etc.)

Trots att vi allihop hade fina, gällande stämplar i våra pass och hade följt varenda regel till punkt och pricka lyckades det ändå bli fel vid vårt inträde till USA. Vi blev bordade av Officer ”Rodriquez” och ”Gonzales” som på ett klassiskt manér körde good cop, bad cop. Och tydligen, hade vi begått en olaglig handling genom att Johan klivit ombord i Dominikanska trots att han hade gällande VISA och stämpel i passet, eftersom Dominikanska är ett ”non-decent” country till skillnad från t.ex. BVI. Sakta, sakta kände vi paniken rinna över oss – vi hade trippelkollat alla stämplar, regler och pratat med US Custom etc, men hur i h-vete skulle vi veta att det är olagligt att kliva ombord i Dominikanska trots att man flyger via USA p.g.a. att CBP ibland tycker att vissa länder är ”non-decent”?

Med mycket suckande, ännu mer förmanande etc. blev vi ändå inklarerade utan vidare påföljder. Total lättnad! Nu gällde det bara att fixa hyrbil, en plats på marinan, cruising permit etc. innan vi körde upp till San Juan för att lämna av Johan samma kväll.

Även om vi var riktigt glada över att vara iland var vi allihop väldigt ledsna över att Johan skulle åka hem. Vi (Erik och Hanna – Johan kanske skriver ett eget inlägg längre fram…) hade haft enormt roligt och verkligen uppskattat att ha Johan ombord samtidigt som vi hunnit med en mängd olika fantastiska och strapatsrika upplevelser.

Nu är vi tillbaks på marinan i Ponce efter en välbehövligt natt på hotell i San Juan inkluderat sightseeing, och har gett Gåva ett ”båt-spa” i form av total rengöring, fix, tvättat kläder m.m. och börjar sakta, sakta återvända till vår egen ”båt-vardag” med planerad losskastning i morgon.

För Erik var det extra roligt att återvända till San Juan då det var Carlskronas första hamn efter Atlanten på långresan.  Mycket har hunnit hända på 15 år. Nu var mycket renoverat, små lokala barer ersatts av fina restauranger etc. Samma utveckling tror vi att Santo Domingo kommer att gå igenom inom den närmsta tiden.

Snart kommer vi att kasta loss (med Navionics på iPaden som temporär plotter) och segla mot öarna på PR ostkust samt Virgin Island där vi skall njuta våra sista två veckor. Tiden har gått så otroligt snabbt, kan inte fatta. Vi hade kunnat fortsätta hur länge som helst.

Hoppas alla ni där hemma har det bra i vårsverige! So long.

Fina San Juan

Fina San Juan

DSC_0213DSC_0218DSC_0228DSC_0235DSC_0245DSC_0254DSC_0249

Inblåsta

Till alla nära och kära – vi är inblåsta på Mona Island utan GSM täckning och skriver detta från US Coastguards wifi. Alla mår bra och vi seglar vidare mot Puerto Rico ikväll. Glad Påsk!