Gåvas ankomst till Europa

Det känns som en evighet sen vi lämnade Gåva i Crown Bay Marina, St Thomas – USVI. Efter 1,5 månad hemma i Sverige och många sömnlösa nätter funderandes hur Gåva mådde ombord på MV Thorco Isadora under dess färd över Atlanten fick vi äntligen en relativt kvalificerad gissning från vår shipping agent Peters & May när hon skulle komma till Antwerpen. Datumet var satt till den 24 juni, vilket skulle passa oss bra men baserat på tidigare historik från lastning och angörande av andra hamnar vågade vi inte lita på att detta datum skulle hållas. Till slut var vi dock tvungna att boka biljetter ned till Bryssel och Antwerpen (surt dyra p.g.a. den sena framförhållningen och ändrade datum) och vi chansade på två dagars försening så att vi skulle komma ned kvällen den 25. Eftersom Erik skulle på ett möte som började redan kvällen den 26 i Barcelona höll vi tummarna för att avlastningen inte skulle ske senare än lunchtid den 26:e!

Sagt och gjort packade vi våra båtnycklar, skeppspapper, duntäcken och en nyinköpt landströmsladdare med 220 volts elkabel (vår båt är ju ”Amerikansk” så vi måste göra vissa justeringar när vi går från 110 till 220 volt). Efter en natt inneboende hos Hanne och Niels som vi hittat via Air BnB fick vi en härlig introduktion till Antwerpen, mysig middag på lokal krog och promenad genom gamla stan bort till Marinan där vi hoppades få plats. Själva staden Antwerpen visade sig från sin bästa sida med vackra byggnader, nyrenoverade hamnkvarter, mysiga restauranger och inte minst en otroligt fin och välordnad Marina belägen mitt inne i stan.

Väldigt nervösa var vi uppe tidigt nästa morgon för att ta taxi ut till hamnen. Precis när skulle hoppa in i taxin ringde Paul som är loadmaster från Peters & May och meddelade att ny tid var beräknad till 1130 istället för 0730. Lite väl tight med tanke på Eriks flyg till Barcelona samma eftermiddag men vi höll tummarna för att allt skulle gå vägen.

Istället fick vi tid att passera marinan Willemdok som ligger mitt inne i stan och kunde äntligen få bekräftat att de hade plats och även arrangera med tillstånd att färdas på Belgiskt vatten.

Parallellt med detta hade vi jobbat med själva inklareringsproceduren där vi tagit hjälp av en tullagent i Rotterdam som satt beredd att skicka in alla papper och betala alla avgifter vi redan fört över till honom, så att Gåva skulle vara lagligt förtullad och momsad i EU. Enligt bestämmelserna får inte klareringen påbörjas förrän lastfartyget förtöjt, men vi fick heller inte åka iväg med Gåva förrän hela klareringsproceduren var ok med Belgiska tullen. Många processer pågående parallellt med andra ord!

Till slut åkte vi dock ut till hamnen, kaj 361 där Thorco Isadora låg med Gåva stående i en vagga längst fram på lastdäcket. LIte slarvigt övertäckt med svart plast som ett improviserat försök att skydda mot det kemiska material som fanns i Thorcos Isadoras last var det svårt att se hur hon mådde.

Efter ännu mer väntan fick vi äntligen gå ombord, leta upp en stege och klättra upp i Gåva. Det kändes som att hela besättningen på Thorco Isadora tyckte det var kul att ha en lite annorlunda last ombord då alla var mycket glada och hjälpsamma trots vår förvirrande uppsyn då vi var fullproppade med säkerhetsinstruktioner och inte visste vad vi fick göra och inte ombord på lastfartyget.

Thorco Isadora

Men Gåva mådde fint, otroligt smutsig, dammig och indränkt i ett rostbrunt pulver. Det mesta hade dock under smutsen klarat sig bra och batterierna hade efter 1,5 månad till sjöss fortfarande 12,95 volt vilket bådade gott för att få igång motorn.

Tittut! Är det Gåva?

Ombord på Gåva

Sjösättningen gick smidigt, en gigantisk lastkran kördes fram från kajen, vi kopplade loss akterstaget och därefter skötte besättningen proceduren fram tills att hon låg i vattnet. Till slut var det bara att klättra ned på en svajig stege och kliva ombord. Lätt tagna av att stå på ett gungigt båtdäck vid sidan av ett gigantiskt lastfartyg var det ”bara” att koppla fast akterstag, starta motorn och köra iväg.

Gåva lyfts i vattnet

Klättrade på en ranglig stege ned från fartyget till Gåva

Vår tullagent ringde och meddelade att allt var ok, vilket vi var oerhört glada över eftersom den andra båten som lastades av samtidigt inte fick tillstånd att lämna.

Iväg från Thorco Isadora

Broöppning

Äntligen förtöjd i Willemdock marina – här även iordningställd med segel etc.

Nu började ett race för att tima broöppningarna in till marinan. Tiderna vi hade fått stämde fint och alla brovakter svarade på VHF:en, så vid 16-tiden kunde vi förtöja vid vår plats inne i Willemdoks Marina. Erik kastade sig iväg till Barcelona och Hanna stannade kvar ombord själv och påbörjade allt fix för att få Gåva i representabelt skick igen. Därefter kom Erik tillbaks kvällen efter så att vi båda kunde tillbringa helgen tillsammans med Gåva i Antwerpen för att städa, fixa, polera och städa ännu mer innan vi flög tillbaks till Stockholm på söndag kväll.

Det kändes smått overkligt att vara ombord igen. Allt var så bekant, varje rörelse sitter i ryggmärgen och vi har så otroligt många fantastiska minnen från vår segling under våren. Den stora skillnaden var kylan! För första gången frös vi ombord, och var omåttligt glada över att vi tagit med duntäcken och varma kläder från Sverige, något vi inte behövt under hela våren.

Dags att kasta loss

Efter Gåvas ankomst åkte vi tillbaks till Sverige för att jobba en sista vecka innan semestern och även gå på Ellen och Ians fantastiska bröllop i Öregrund.

Fina Ellen och Ian på bröllopet i Öregrund

Samma eftermiddag vi kom hem från bröllopet bar det av till Skavsta fullpackade med väskor mot Bryssel-Charleroi. Vid 22-tiden på söndagkvällen kunde vi parkera vår hyrbil, lasta ombord väskorna i sittbrunnen och tända värmeljusen nere i salongen (i brist på vår Webastovärmare som vi köpt på Blocket och väntar hemma i Sverige).

Måndagen ägnades åt att åka förbi en skeppshandel, köpa sjökort och därefter storhandla på Carrefour! Efter att ha stuvat ombord allt, tankat vatten, fixat och lämnat tillbaks hyrbilen bestämde vi avgångsdag till onsdag samma vecka. Tisdagen bjöd på intensivt hällregn så det blev mest fix nere i båten och en middag på en av hamnrestaurangerna.

Deppigt väder i Antwerpen, särskilt som det var 30 grader och sol hemma i Sverige

Så kallt!

Utsikt över Antwerpen

Tur att vi inhandlat morgonrockar iallafall!

MIddag ute som kompensation för kylan – det var vi värda!

En av de stora skillnaderna mot att segla i Östersjön (eller Karibien) är att här styr tidvattnet de flesta losskastningar och tilläggningar. Vi hade fått en bro- och slusstid till kl. 1500 varefter vi skulle få gå få motor längs med floden Schelbe i 4-6 timmar innan strömmen vände och det blev dags att söka natthamn.

Tyvärr gick ingenting riktigt som vi tänkt oss. Vi hade bra koll på att en kuling på 10-14 m/s skulle dra förbi Nordsjön under tis-ons för att därefter lätta. Prognosen för Schelbe var dock 6-8 m/s inomskärs vilket vi bedömde som helt ok. Dessvärre visade det sig att vinden var 17 m/s rätt i stäven. Detta i kombination med ström från andra hållet och spöregn skapade en fruktansvärd sjögång, där vi dessutom var tvungna att gå för motor. Vi kände dåliga vibbar från andra oväder vi varit ute i och diskuterade snart olika alternativ.

Beslutet var ändå inte helt enkelt eftersom vi var utslussade och inga hamnar fanns i närheten. En av marinorna som låg vid floden hade redan stängt sitt inlopp för dagen p.g.a. tidvattnet. Efter telefonsamtal tillbaks till Willemdok skrattade de först och meddelade att vår plats redan var uthyrd men att de kanske kunde trycka in oss. Vi ropade snabbt upp slussvakten på VHF:en och han kunde ta in oss om vi kom inom 15-30 minuter så vi vände och satte full fart tillbaks. En dryg timme senare låg vi tryggt förtöjda inne i Willemdoks Marina igen. Inte riktigt som vi tänkt oss vår första dag på hemseglingen men ändå stolta över oss själv att vi släppte all prestige och accepterade läget. Vad vi skulle göra nu var lite mer oklart – vi började med att krypa ned, tända värmeljus och stoppa in kyckling i ugnen och snart sov vi gott, tryggt förtöjda.

Alternativen morgonen efter var att antingen ta en rejäl paus p.g.a. vädret och göra någon utflykt några dagar eller göra ett nytt försök. Vi trippelkollade alla väder och nu såg det faktiskt betydligt bättre ut gällande vindarna (även om det fortfarande skulle vara kallt och ruggigt), så tillsammans med en rad andra båtar slussade vi ut kl. 11.30, väntade vid en tidvattenbrygga fram till 14-tiden innan vi kastade loss mot strömmen som skulle vända 1,5 timme senare.

Inväntade att strömmen skulle vända vid tidvattenbryggan efter slussen – åt lunch under väntan

Att gå för motor ut ur Antwerpens hamn i regndis och dimma känns som att det är så långt bort från våra varma seglingar i kristallklart vatten borta i Karibien man kan vara. Med konstant vaksamhet på strömmar, lastfartyg, oljetankers, bogserbåtar, vind, väder, motorvarvtal, regn etc. är det kanske inte någon drömsegling i detta tunga och gråa industrilandskap men ändå njöt vi fullt ut av att äntligen vara loss på riktigt! Gåva gav allt hon hade och tuffade på för fullt, först mot strömmen i 3,8 knop övergrund för att som max vara uppe i 9,5 knop över grund när strömmen vände.

Sjukt kallt, notera mässa och vantar utöver dubbla lager, jacka och stövlar

Vi visste inte riktigt hur långt vi skulle hinna innan motsrömmen blev för svår men en avlägsen förhoppning var att komma till Visslingen som är en liten Holländsk stad på kanten till utloppet från Schelbe mot Nordsjön. Prognosen lovade vrid mot syd på lördag morgon, så detta skulle passa oss perfekt, men vi hade på känn att vi inte skulle hinna fram – allra minst tima alla broar och slussar.

Men efter kontakt med hamnkaptenen fick vi tag på den sista platsen och han bekräftade att vi kunde gå in efter kl. 22.00, innan dess skulle vi gå på grund. Trots en växande motsjö och riktigt disigt väder lyckades vi ändå hålla farten uppe och strax efter 9-tiden låg vi utanför bron in till hamnen. Med vårt djupgående fick vi komma in genom en passage med 5-10 meter höga väggar och en bredd som får Dragets kanal att kännas som en 4-filig motorväg i jämförelse. Precis när vi sätter fart in i kanalen meddelar hamnkaptenen att djupet är ok – 1,3 meter! Vi får total panik då vi sticker 2 meter, men han rättar sig snabbt… eeeh 2,3 meter. Puh! Lite trixande inne i den supertrånga hamnen (tack för trebladig propeller från Dominikanska Republiken!!) ligger vi plötsligt förtöjda på bästa platsen mitt inne i en supermysig hamnstad med pågående sommarfestival. Tröttheten är som bortblåst och snart sitter vi vid det stora torget med var sin öl och är supernöjda över att ha kommit så här långt och äntligen känna att vi är på väg.

Visslingen är en väldigt pittoresk hamnstad med gamla hus, restauranger, barer, semesterfirare och inte minst en av de mer idylliska gästhamnar vi varit i. Trots det mulna och iskalla vädret är vi väldigt glada över att vara på väg och upptäcka små mysiga hamnar på ett sätt vi inte kunde göra i Karibien.

VIsslinges mysiga hamndocka

Gåva med fula fendrar

Visslinge – lite grått men mysigt

Nu har vi fyllt kylen med överseglingsmat och planerar att sticka ut på Nordsjön i morgon (lördag) förmiddag för att sätta kurs mot Kielkanalen.

Med en klump i magen lämnade vi Gåva på marinan i St Thomas i ett ihållande monsunregn som pågått unde två dygn. De senaste dagarna har varit fyllda med hårt arbete från tidig morgon till sen kväll samt vemod över att just den här seglingen lider mot sitt slut. Men innan vi kom in till St Thomas ha vi haft fantastiska och avkopplande dagar i BVI och USVI.

Efter att vi lämnade Puerto Rico, Vieques, Spanish Virgin Islands och St Thomas, var vi glada över att återse Soppers Hole på BVI, där vi klarerade in i BVI (med glatt och vänligt bemötande!) och konstaterade att lågsäsongen gjort sitt inträde. Uppskattningsvis en tredjedel så många båtar som sist!

Ankring i Soppers hole

Att komma tillbaks till BVI kändes inte helt olikt att komma tillbaks till Skärgården där hemma och vi kunde i lugn och ro segla korta dagsetapper  om 10-15 NM mellan populära men vackra ankringsvikar.

Ett av de ställen vi inte såg sist vi var här, var Guana Island, på andra sidan Tortola. En privat ö men med ”Paying moorings” utanför en kritvit sandstrand. Vi tackar Eriks kollega Francesco för rekommendationen! Två heldagar och en natt här med en av våra bästa snorklingupplevelser, avkoppling och lite allmänt fix med båten. Dagen efter blev det kort motorgång till Marina Cay som i sig är en fin ankringsplats (paying moorings a 30 USD igen, suck) med en liten bar och restaurang, fylld av charterbåtar.

Guana Island

The Baths är ett av de mest kända sevärdheterna i BVI och vi bestämde oss för att göra ett nytt försök att gå hit efter Marina Cay då det var lite väl mycket folk sist vi var där för en månad sen. Skillnaden var också enorm visade det sig, och en stor del av dagen kunde vi njuta av de fantastiskt vackra klipporna, kristallklara vattnet och fantastisk snorkling innan vi i solnedgången slörade tillbaks till Tortola och Buck Island för att tidigt morgonen efter gå in till Tortola. Både i Bath samt Buck Island ankrade vi ensamma i en närliggande vik och istället jolla över att slippa paying moorings som vi vid det här laget hade tröttnat på att betala.

The Baths

Trots vårt löfte till oss själva att bara njuta och segla de här dagarna innan vi kom till St Thomas insåg vi att vi var tvungna att fixa lite större grejer med båten inför skeppningen över till Europa och seglingen hem till Sverige. Därför hade vi bokat en effektiv heldag i Road Town som är BVI:s huvudstad och lyckades hitta både en mycket duktig riggmakare, Volvo Penta service, gasolfyllare, skeppshandare m.m. – allt under en och samma dag.

När vi morgonen efter kastade loss, utklarerade från BVI hade vi inte bara en helt ny akterstagssträckare på plats utan även nyservad motor, toppladdade batterier, fyllda gasol- och vattentankar samt kylen full av god mat för vår sista vecka ombord.

Sista målet innan St Thomas var St John som vi tidigare seglat förbi utan att det väckt vårt intresse nämnvärt (inte minst eftersom vi var hopplöst trötta på US Custom and Border Protection (CBP) som vållat oss extremt mycket frustration och extra jobb). Mätta på influgna charterseglare som fyller alla ankarplatser i BVI tänkte vi att St John som är en förvisso hårt reglerad, men mycket vacker nationalpark kunde vara en passande final.

Underbar segling i 7 knop till St Johns med enbart genua

Sagt och gjort tågade vi för fjärde gången på den här seglingen in till US CBP och lyckades för en gångs skull klarera in relativt smärtfritt i USA.

St John som är ö ”nr 2” i USVI består till större delen av en nationalpark som hindrar såväl lokalbefolkning som utomstående att exploatera ön i någon större omfattning. Ankring är förbjuden, endast betalbojar tillåts och listan på allt som är förbjudet att göra är lång och förmyndande. Till en början ger det en lite tråkig stämning i kontrast till friheten och den öppna attityden i övriga Karibien men följer man bara reglerna öppnas en totalt orörd natur, fylld av magiska ankarplatser…eller ”bojplatser men nu endast  för 15 USD” med orörda koraller, sprudlande djurliv och en avskildhet som aldrig uppnås på det mer populära och lättsamma BVI.

Ankring i St Johns, en av våra favoritöar

Då St Johns liksom St Thomas varit danska finns mycket kvar från denna tid. Bl.a. detta danska tullhus

Ragu

Vi hade lite vaga planer på att utforska hela ön, men fastnade i vik efter vik på ena sidan utan att vilja röra oss en meter därifrån, annat än för att simma ned och hälsa på vårt privata sköldpaddspar eller ägna sig åt lite okynnessnorkling. Varvat med bokläsning, fix med båten, matlagning och allmänt slappande – lite så som vi från början föreställt sig att det skulle vara att segla i Karibien men sällan upplevt.

Lite trekking hann vi också med

Gammalt plantagehus

Ena halvan av vårt sköldpaddepar

Boran

En haj som bodde under vår båt

Sista kvällen i St John fick vi kontakt med Boran på den tyska Elan 340:an Lambda som vi träffat tidigare tillsammans med svenskbåtarna Albatross och Phantarei. Boran ska också skeppa hem sin båt så vi möttes upp i en närliggande vik för allmänt häng och middag ombord på Gåva.

Hanna och Boran ”snor” internet från en resort från vår jolle

Som om vädergudarna ville ge oss ett budskap att vår segling led mot sitt slut öppnade sig himlen på kvällen för att inte sluta. Ett kort uppehåll morgonen efter när vi gick in till St Thomas för motor, sen har det bara fortsatt att ösa ner.

Vi hade räknat med knappt två dagar i marinan på St Thomas för att avrusta Gåva och ordna med alla förberedelser inför överfarten. Kanske lite optimistiskt men med tanke på att detta är den dyraste marina vi varit i (som vi måste ligga i under nästan två veckor…) och att vi ville njuta maximalt av öarna här kände vi att det var bäst att maxa och optimera.

Så på två dagar har vi inte bara ordnat alla formaliteter med marinan och den lokala agent och skeppare som ska ta hand om Gåva tills hon är på lastfartyget.

Vi har även tagit ned alla segel, bimini, sprayhood, solceller, radar, livbojar, dynor, tampar m.m. från däck för att sjösurra, beslå, dubbelkolla, täta och förbereda. Under däck har vi tvättat lakan handdukar, packat ihop alla våra egna saker, tömt och städat pentry, kyl, kölsvin, stuvfack m.m. för att sjösurra, och säkra allt för överfarten. Hela tiden i monsunregnet som bäst liknas vid att någon står på däck med en högtryckstvätt utan att någonsin stänga av.

Ironiskt nog har vi knappt fått en droppe regn på fyra månader sen vi rustade Gåva på Grenada Marine och då kämpade mot precis samma skyfall som nu. Känslan var helt klart bekant!

Checklistorna prickades i alla fall av en efter en och efter några få timmars sömn inatt stod taxin på kajen klockan 0700 i morse då vi rejält nedstämda lassade in våra dyblöta väskor. Även om vi längtar efter vänner och familj hemma i Sverige och har mycket roligt att se fram emot kändes det tungt att lämna Gåva i hamnen, inte minst att den här underbara bubblan av total lycka rundas av.

Regn, regn och åter regn plus jobb, jobb plus massor av jobb

Buhu nu åker vi hem

Marinan och Gåva från luften

Vi är fyllda av glädje över att vi kom iväg och lyckliga över alla fantastiska dagar vi haft. Trots flera månader i Karibien har vi inte haft en enda heldag då vi legat på en sandstrand och slappat (som är kanske just det vi drömt om) men dagarna har ändå flugit iväg fyllda av allt praktiskt jobb som ska göras med allt i från själva seglingen i sig till ständigt fix med båten, ifyllande av olika tullformulär eller jakt på långsamt wifi. Det underbara är känslan av att ha vår egen båt, där vi tillsammans kan ta oss nästan vart vi vill och får tillbringa dagarna tillsammans i en miljö nära naturen där vi ständigt möter nya upplevelser, människor och utmaningar. Det har tagit enormt mycket arbete men också gett oss så ofantligt mycket tillbaks och även om den här seglingen eller våra äventyr med Gåva inte är över så sitter vi snart på nästa flyg tillbaks hem Sverige för att återse familj och vänner men vi längtar redan efter att få kast loss igen och få hem Gåva till Nordiska vatten.

Nedan följer en sammanställning av allt vi hunnit göra på Gåva under den här tiden…Det blir en del när man punktar upp allting!

Allmänt

– Flera gånger om skrubbat och polerat hela båten från kölsvin till rigg för att få bort flera års gammal ingrodd smuts, silikon, silvertejp och plastic padding…

– Monterat och demonterat all lös utrustning så som rigg, segel, tampar etc.

Rigg / Segel

– Lagat Genua

– Bytt ankarlanterana till LED

– Bytt navigationsljus till LED

– Bytt flertalet underdimensionerade schackel

– Byggt ny akterstagssträckare som komplement till den hydrauliska

– Installerat nya ändstoppare för skotskor

– Installerat om tidigare fermenterat fäste till kicken

– Bytt självskotningsmekanism på Lewmar 54 winchar

– Tvättat, smörjt och fettat in kritiska delar löpande

– Märkt om avlastare

Däck 

– Polerat allt rostfritt och syrabehandlat mot rost (även rostfritt rostar i salt vatten…)

– Polerat och vaxat all gelcoat flera gånger

– Lagat och förstärkt Bimini

– Lagat sömmar i älgskinn på ratten

– Tätat om mastfot och ventiler

– Sytt nya överdrag till dynor i akter och sittbrunn

– Lagat fäste till sprayhood

– Installerat nytt fäste för utombordare

Skrov

– Polerat och vaxat hela skrovet 2 gånger

– Tvättat och bättrat bottenmålning en gång (Grenada)

– Tvättat och applicerat två lager ny antifouling färg på hela botten + saildrive en gång till (Dominikanska Republiken)

– Plastat yttre förstärkning till nedre roderbäring

– Plastat inre förstärkningar till övre roderupphängning

Framdrivning, motor och styrning

– Bytt propeller till ny tre bladig folding propeller

– Full service av motor 2 ggr (Grenada, BVI)

– Ny avgaslimpa till motor

– Total genomgång och renovering av startmotor, elsystem och generator

– Nytt växelreglage

– Rengjort motorrum och motor

– Justering och uppspänning av styrmekanism till roder

Vatten, avlopp, kyla

– Bytt expansionsventil, kondensator och kylmedium i kylanläggning

– Bytt samtliga blandare (badrum x2, pentry och dusch på badbrygga)

– Demonterat och lagat vattenpump 2 gånger samt köpt ny i reserv

– Demonterat och lagat duschpump

– Tätat om samtliga slankopplingar etc.

– Rengjort och tätat om vattentankar

El och Elektronik

– Dragit om huvudledning i batteribank

– Dragit om flertalet felkopplade ledningar i elcentral

– Bytt säkringar och strömbrytare i elcentral

– Installerat nya utomhushögtalare

– Installerat ny stereo

– Installerat ny digital regulator för solceller och vindgenerator

– Installerat bärbar VHF

– Installerat om amperetimmemätare

– Bytt mer eller mindre samtliga glödlampor

– Demonterat radar och plotter och lagat plottern

Säkerhet

– Lagat nivåvakt i länspump

– Uppgraderat förråd av nödraketer etc.

– Installerat ny radarreflektor

Inredning

– Rengjort, slipat, oljat och lackat större delen av inredningen

– Lagat diverse lösa luckor, skåp och skruvar

– Tätat om stora delar av badrumslister

– Tvättat alla dynor, överdrag etc.

– Köpt nya kuddar

Pentry

– Nya glas och vinglas

– Nya kastruller, stekpanna, knivar, durkslag etc.

Just nu befinner vi oss i Washington här vi kommer att vara i två nätter. Bor på Fairfax hotell och då bilderna på booking.com inte stämde överens med det rum vi fick har nu Erik lyckats deala till oss en svit där vi precis tagit in frukost. Det är inte synd om oss med andra ord! Snart skall vi ut på stan och förhoppningsvis även få till en dejt med Hannas syssling Nicholas som bor här i staden. Ses snart!

I morse förtöjde vi i Crown Bay på St Thomas i ett ihållande spöregn – precis som vi började vår segling på Grenada Marine för några månader sedan. Känns overkligt på många sätt och vi ska försöka få till ett blogginlägg om de senaste dagarnas händelser och intryck när vi är klara med vår tre sidor långa to-do-lista vi måste beta av innan vi flyger härifrån på lördag. Tills dess bidrar Johan med ett gästinlägg om sina intryck från seglingen med Gåva! Tyvärr lyckas vi inte få upp alla Johans bilder p.g.a. sedvanligt segt karibiskt internet… 

————————————————————————————————-

 

Mona Island

Swedish sill and snaps från Sverige and knäckebröd and kaviar and lax och ägg. Hemtrevligt!

Efter att ha samlat krafterna och skruvat fast allt som inte redan var fastsatt fortsatte vi färden mot Puerto Rico. Bättre förberedda och tuggandes Calma som aldrig förr gick andra etappen galant. Med toppfart på över 8 knop närmade vi oss änligen Amerika (nåja).

Staden Ponce på sydsidan var målet eftersom vi behövde klarera in i korrekt ordning. Det var inte det snabbaste som hänt under mitt besök men efter överfarten kändes alla andra problem som minst sagt underordnat.

Vid det här laget var det snart dags för mig att återvända till Miami, med ny flygbiljett, och därifrån åka tillbaka till Sverige.

Ett minst sagt äventyrligt och fantastiskt roligt besök på S/Y Gåva i Karbien. Jag är glad att jag hade möjlighet att hälsa på hos Hanna och Erik under deras ganska otroliga äventyr.

Efter alla våra äventyr i Dominikanska och Puerto Rico är vi nu tillbaks på BVI för några dagars avkoppling och fix innan vi lämnar Gåva på St Thomas. Seglingen hit var betydligt lugnare än Mona Passagen och med ett två dagars stopp på den största Spanish Virgin Islands ön Vieques efter nattsegling från Ponce fick vi en skön kryssbog upp till St Thomas. Glada över att vara ”tillbaks” kom vi knappt in i hamnen på St Thomas då det var ett pågående motorbåtsrace och vi hann med att bli omdirigierade tre gånger av högröda och vilt skrikande US Coastguards och lokala poliser som alla ville utöva makt!

Nu väntar några dagars avkopplande segling i skärgården kring BVI och USVI innan vi i mitten av nästa av ska fixa och förbereda Gåva inför hennes resa över Atlanten. Tyvärr har det strulat sig lite med vårt shippingbolag som ville lasta av Gåva redan i Southampton men förhoppningsvis ska även detta lösa sig…

Ankringsplats Vieques

Esperanza på Vieques

Lokal hamnfest i Charlotte Amalie (St Thomas)

Hanna framför US Coastguard

Tre kryssningsfartyg – alla Rolex affärer öppna nu!

På väg mot BVI

British Virgin Islands – äntligen skärgårdssegling igen!

De senaste 2-3 veckorna har varit fyllda av enorma mängder intryck, händelser, äventyr och upplevelser. Det mesta underbart och härligt, men vi ska inte förneka att vi upplevt en hel del spänning, frustration och stundtals – uppgivenhet.

Dominikanska var över lag en fantastisk upplevelse på så många olika fronter. Efter vår lilla ”semester” runt ön trodde vi på fullaste allvar att vi skulle få på vår propeller, sjösätta Gåva och segla mot Puerto Rico som planerat för att plocka upp Johan som var på väg från Sverige.

Propellerhistorien skulle dock visa sig ta inte bara en, utan flera nya vändningar och denna gång inte tack vare marinan, utan tack vare kära Volvo som bara skickade propellerbladen, inte själva navet som sätter ihop propellern.

Krismöte följde på krismöte, espresso efter espresso konsumerades tillsammans med Mauro, VD för inte bara marinan utan även återförsäljare för italienska lyxyachter (93 fot och uppåt). Efter mycket dividerande och diskuterande av alternativa lösningar beslutade vi att montera tillbaks vår gamla propeller, sjösätta Gåva, segla vidare i Dominikanska och köpa ny biljett till Johan istället för till Puerto Rico. Vi blev lovade att propellern skulle kunna monteras inom några dagar och vi skulle då kunna segla vidare med Johan mot St Thomas – Virgin Islands. Trots att vi inte kom iväg var vi ändå glada att vi hann möta upp Eriks f.d. kollega från flottan på middag – Rikard med flickvän Alexandra som båda två bor i Santo Domingo.

Handling innan vi blev sjösatta – en av marinans golfbilar hjälper oss

Erik och Hanna poserar i Dominikansk skvallerpress – som plåster på såren för allt strul bjöd Mauro oss på italienskt superyacht cocktail mingel (vi gick all in…prosecco…snittar…rödvin…mer snittar)

Vi påbörjade vår segling i den Dominikanska övärlden men efter samtal för att stämma av när vi skulle segla tillbaka till marinan uppdagades att Volvo helt sonika glömde bort att skicka vår saknade del (trots skriftliga såväl som muntliga bekräftelser) och ytterligare förseningar följde.

Bladen men navet saknades

Men, inget ont som inte har något gott med sig – Johan anlände inom kort till Punta Cana (Dominikanska ostkusten som främst domineras av stora resorts) och möttes av Hanna och Erik i ytterligare en version på Karibisk hyrbil, den här gången en gammal Corolla som hade olika hjul på olika sidor och skakade hejdlöst i över 80 km/h när man gasade (vår förra Dominikanska Honda skakade när man bromsade så ”skak som skak”…).

Fulladdad med svenska godsaker, tidningar, nyheter och strålande humör kändes det enormt roligt att Johan kommit hela vägen från Sverige och efter lite pusslande med nya flighter äntligen mönstra ombord Gåva.

Efter lunch på beachen i Punta Cana, hade vi en kväll + morgon i Bayahibe (litet och väldigt mysigt fiskeläge) varefter vi seglade vidare mot Isla Saona – en av få öar i Dominikanska, med riktig paradisstrand där vi tog en öl i solnedgången, totalt fascinerade över vilken vykortslik ö, solnedgång och strand – där vi var enda båten ankrade.

Ingång till lunchrestaurang på Punta Cana

Stranden på Isla Saona

Att segla i Dominikanska är enligt de som har varit med ett tag lite grand som att segla i Karibien för 30 år sedan. Sakta har vi börjat förstå vad detta innebär. Ofta är vi en, eller max tre båtar på samma ankarplats och infrastruktur liksom myndigheter är långt ifrån anpassade till fritidsseglare. Tex. måste den Dominikanska flottan ge ett skriftligt tillstånd varje gång vi lämnar hamn i samma ögonblick vi lättar ankar (inte någon timme i förväg som man skulle önska). Som tur är har flottan ett litet bemannat vaktskjul även på de mest öde stränder och efter ivrigt, glädjefyllt gestikulerande och improviserad spanska brukar vi lämna stranden med nya kombinationer på våra namn varje dag. Favoriten blev. ”Skipper Erik Olof” med crew ”Hanna Hamnegård”.

Då öarna utanför Dominikanskas kust är paradisiska och har allt som man förknippar med västindiska stränder har man skapat en industri av båtar, främst katamaraner som kör ut fullpackade båtar till öarna på dagsutflykter, för att strandsätta den ena rosabrända turisten efter den andra, Båtarna anländer kring 11 snåret och lämnar kring 15. Vi lärde oss därför snabbt att hålla oss undan dessa tider för att sedan åter få öarna helt för oss själva på eftermiddagarna.

Erik kollar riggen på Isla Saona

Båttur till Playa Palmina med kristallklart vatten

En av många Johanselfies…

På Isla Saona blev vi kvar två nätter, och kväll nummer två styrde de lokala öborna till med en grillmiddag för oss med magisk nyfångad grillad fisk, lokalt öl och många diskussioner kring Dominikansk musik vs. svensk Håkan Hellström… Magisk kväll.

God fiskmiddag med Luis Ramon

Då vi fortfarande inte hört något om vår propeller började vi tappa hoppet om att lämna Dominikanska kommande dagar och fortsatte seglingen till Isla Catalina, ännu en ”Paradisö”. En angenäm slör från Saona kom vi fram fyra timmar senare. På samma tema snorklade vi, promenerade och tog en öl i solnedgången.  Vi var lätt förvånade över att räkna till tre båtar på denna ankarplats när solen gick ned.

Isla Catalina

Promenad på Isla Catalina

Erik och Johan på snorkeltur

Morgonen efter möttes vi av det som hela övriga karibien kryllar av, men vi aldrig stött på i Dominikanska – ”Boat boys”. Men om sanningen ska fram var det kanske snarare lokala fiskare än boat boys – vilket också visade sig när de inte kunde manövrera nära en segelbart utan med full fart satte ett prydligt hack i aktern på Gåva. Erik skrek ilsket på svenska samtidigt som de försökte sälja bläckfisk och hummer till fantasipriser (ovanan att möta utländska båtar verkar leda till att de höftar till med astronomiska priser, gärna 100 – 200 gånger det lokala marknadspriset). Men utan att vi egentligen vet vad som hände stod vi där med 12 små humrar för 20 dollar. Överpris förvisso, men 140 svenska kronor för hummerfrossa för tre kändes ändå överkomligt, trots hacket i Gåvas akter.

Små humrar, svårt att se att det är lagligt att plocka och sälja dessa men men…

Vi hade så trevligt så att roseflaskan tillslut gick sönder

Som tur är tarvar ju vissa djur vissa drycker, så en timme senare satt vi där i sittbrunnen med nygratinerade humrar, franska bake off baguetter och iskallt rosévin. Stämningen var på topp och vi hade inte en tanke på att lämna varken Isla Catalina eller detta fantastiska land.

Men som alltid till sjöss händer det oväntade saker när man minst anar det. Plötsligt ringde Mauro från Marinan och meddelade att han har propellern inom tio minuter och är klar att lyfta Gåva inom två timmar.

Hummerskalen åkte överbord, Erik kastade sig in i jollen för att skaffa tillstånd att lätta ankar och Johan och Hanna svepte det sista vinet.

Med vår gamla propeller skakandes hej vilt satte vi därefter högst fart mot marinan och inom två timmar var vi faktiskt på väg upp ur vattnet. Fem personer stod på kajen (på övertid eftersom det snart var påsk) och ytterligare en halvtimme senare satt den nya propellern på plats.

Propellerbyte

Nu gällde det att hinna med många to do:s innan klockan blev för mycket. Eftersom myndigheterna inte gillar att man går ut till sjöss efter 1800 fick vi snabbt både handla mat, prepa Gåva för översegling och boka in de 7 olika myndigheterna för utklarering.

Tidsplanen höll och före klockan 18 låg Gåva i vattnet, med ny propeller, fyllda vattentankar, laddade batterier och sju dominikanska tjänstemän ombord som fyllde i blankett efter blankett. Lätt chockade fick vi betala 100 USD för att klarera ut, långt över den gängse taxan och när vi begärde kvitto fick vi med ett leende svaret  – ”kvitto? nej det är inte nödvändigt! Det behövs inte!”.

Lätt trängda av situationen hade vi inte mycket annat val än att betala och när solen gick ned tuffade vi ut från hamnen, avnjöt var sin pizza och skålade i champagne över att allt löst sig så bra! (Hade inte druckit dessa om vi visste vad som sedan väntade)

Framför oss hade vi seglingen över Mona Passagen som vi visste kunde vara tuff (även om seglingen dit hade varit hur lugn som helst) men prognosen lovade 5-10 m/s beroende på var i passagen vi var och vi kände själva att vi förberett Gåva väl så det kändes helt ok.

En lugn och fin natt tog vid i näst intill fullmåne med delfiner hoppandes i vattnet, men därefter slog allting om.

Med vindar på upp till 20m/s, strömmar, sjöar och allt tänkbart rätt in i stäven riste Gåva som om hon stoppats i centrifugeringen på en tvättmaskin. Havet bubblade som i en häxkittel och vågor samt stömmar kom från alla håll och kanter, Aldrig tidigare hade någon av oss upplevt något liknande och även om vi inte kände någon direkt fara för båten pressades allt maximalt. Sjöarna letade sig in i varenda skrymsle på ställen vi aldrig kunde föreställa oss kunde läcka och allt som inte var direkt inlåst flög omkring i hela båten.

Det svåraste var kanske framför allt att vi inte kom framåt. Trots att Gåva tar höjd fint och har tillräcklig tyngd för att ta sig genom sjöarna var motströmmen så stark, regnet så kraftigt och vågorna som bröt över båten så stora att vi knappt tog någon höjd utan bara slog fram och tillbaks. Calma sjösjuketuggumin tuggades och under däck var allt totalt kaos med blöta dynor, tidningar, mat och kläder som flög eller flöt runt om vartannat. (Varje gång man gick ned i ruffen fick man lime, vitlöksklyftor, avocado och frukt i huvudet från fruktnätet) Hade coastguard nu boardat oss skulle de ha trott att de kommit till en knarkarkvart, så sunkig och stökig var båten. Helt ärligt var detta den värsta segling vi alla varit med om.

Trots situationen insåg vi att vi inte hade särskilt många alternativ än att fortsätta. Den enda hamnen i närheten var Mona Island som tillhör USA/Puerto Rico men som inte är Port of Entry. Vis av erfarenheter från US Custom and Border Protection ville vi inte ta oss in i USA illegalt ytterligare en gång, speciellt inte heller eftersom Mona Island bara har plats för 2-3 båtar.

När stämningen och motivationen var som längst ned på botten ombord, såg vi en US Coast Guard kryssare dyka upp i horisonten. Stillsamt funderade vi på om de skulle ställa till med ännu mer problem för oss, baserat på ryktet om deras ökända bordningar och förföljelser.

Aningen nervösa iakttog vi hur den stora kryssaren (som även den skumpade hejdlöst i sjöarna) girade runt Gåva för att inspektera oss. Snart blev vi uppropade på VHF 16 och snabbt förberedde vi oss på att rabbla allt från passnummer till reg.bevis, eller t.o.m. att bli bordade.

Artigt, tydligt och på bästa EXTAC engelska (Nato:s sambandsreglemente) svarade vi på alla frågor om nationalitet etc. Därefter kom frågan:

– Gava, are you seeking protection behind Mona Island from the sea?

– US Coast Guard, we would very much like to, but understand this is not allowed?

Tystnad

– Gava, are all three onboard Swedish Citizens?

– US Coast Guard, yes, that´s correct – all three of us are Swedish Citizens and have valid US Visa (vilket senare visage sig inte vara belt sant).

– Gava, you can anchor in the northwest part of the island to get protection from wind and sea. There are some moorings there and a ranger station to help you.

Insikten att vi inom en timme kunde vara ankrade på lugnt vatten kom verkligen som en skänk från ovan. Dessutom att vi skulle få komma till en av de mest unika öarna i hela Karibien (Mona Island jämförs med Galapagos) – dit få människor någonsin kommer gjorde inte saken sämre.

Så klockan fem på eftermiddagen nu på långfredagen surfade vi in genom en passage i revet som skulle hålla 2.5 meter (vilket dagen efter visade sig vara 1.8 meter), fångade en boj och kände tröttheten skölja över oss. Plötsligt var det kav lugnt och vi låg ankrade i en stillsam paradisvik mitt ute på havet.

Isla Mona – kläder på tork

Erik simmade in till Ranger Station för att rapportera vår närvaro och US Coast Guard väntade i horisonten tills vi var tryggt ankrade. Därefter åkte större delen av dynor och kläder upp på däck för att torka innan vi åt en lugn och skön middag nere i salongen, följt av en trygg natts sömn (Vi somnade alla så fort huvudet landat på huvudkudden) Vi hade satt avgång till eftermiddagen dagen efter, då vindarna skulle vara aningen mer stabila – vilket också innebar att vi kunde äta påsklunch ankrade på Mona Island!

Påskafton bjöd på snorkling, Johans fnittrande med go pron i högsta hugg för selfiesbilder och ännu en simtur för Erik in till Rangerkillarna för att ladda ned ett väder via deras satellit och i smyg boka en ny flygybiljett åt Johan från Puerto Rico eftersom vi inte skulle hinna till St Thomas. Därefter en fullmatad påsklunch med sill, lax, ägghalvor, smuttandes på snaps och knäckebröd m.m. i strålande sol och vindlä. Humöret var nu på topp.

Påsklunch

Coastguard ser till att vi är trygga

Lätt nervösa, med allt tredubbelt sjösurrat, sjökojerna uppe och middagen förberedd tog vi oss ut på havet vid femtiden kvällen efter. Att segla runt hörnet på ön var helt magisk med dess mäktiga grottformationer och höjd.

 Resterande del av Mona Passagen var kanske inte riktigt lika hemsk som den första, men likväl väldigt frustrerande med motsjö, motvind och en känsla att aldrig komma någonstans.

Ett dygn senare ankrade vi i Ponce på Puerto Ricos sydkust. Enligt reglementet ringde vi till US CBP för att rapportera ankomst men valde att inte nämna ett ord om vår ankring vid Mona för att inte komplicera saker i onödan. 20 minuter i telefon senare med ett antal uppmaningar och tillrättavisningar (oklart kring vad) fick vi reda på att vi skulle bli bordade vi bensinbryggan kl. 0800 prick morgonen efter. Åter igen utmattade och glada över att vi klarat av denna omskrivna passage i långt mycket värre väder än vi räknat med. Tyvärr hade Gåva fått sig några törnar som inte är livshotande med kommer kosta en del att fixa när vi får möjlighet (plotter sönder, akterstagsträckare sönder, läckande akterkoj av typen vattenfall rätt in i koj, läckor lite överallt etc. etc.)

Trots att vi allihop hade fina, gällande stämplar i våra pass och hade följt varenda regel till punkt och pricka lyckades det ändå bli fel vid vårt inträde till USA. Vi blev bordade av Officer ”Rodriquez” och ”Gonzales” som på ett klassiskt manér körde good cop, bad cop. Och tydligen, hade vi begått en olaglig handling genom att Johan klivit ombord i Dominikanska trots att han hade gällande VISA och stämpel i passet, eftersom Dominikanska är ett ”non-decent” country till skillnad från t.ex. BVI. Sakta, sakta kände vi paniken rinna över oss – vi hade trippelkollat alla stämplar, regler och pratat med US Custom etc, men hur i h-vete skulle vi veta att det är olagligt att kliva ombord i Dominikanska trots att man flyger via USA p.g.a. att CBP ibland tycker att vissa länder är ”non-decent”?

Med mycket suckande, ännu mer förmanande etc. blev vi ändå inklarerade utan vidare påföljder. Total lättnad! Nu gällde det bara att fixa hyrbil, en plats på marinan, cruising permit etc. innan vi körde upp till San Juan för att lämna av Johan samma kväll.

Även om vi var riktigt glada över att vara iland var vi allihop väldigt ledsna över att Johan skulle åka hem. Vi (Erik och Hanna – Johan kanske skriver ett eget inlägg längre fram…) hade haft enormt roligt och verkligen uppskattat att ha Johan ombord samtidigt som vi hunnit med en mängd olika fantastiska och strapatsrika upplevelser.

Nu är vi tillbaks på marinan i Ponce efter en välbehövligt natt på hotell i San Juan inkluderat sightseeing, och har gett Gåva ett ”båt-spa” i form av total rengöring, fix, tvättat kläder m.m. och börjar sakta, sakta återvända till vår egen ”båt-vardag” med planerad losskastning i morgon.

För Erik var det extra roligt att återvända till San Juan då det var Carlskronas första hamn efter Atlanten på långresan.  Mycket har hunnit hända på 15 år. Nu var mycket renoverat, små lokala barer ersatts av fina restauranger etc. Samma utveckling tror vi att Santo Domingo kommer att gå igenom inom den närmsta tiden.

Snart kommer vi att kasta loss (med Navionics på iPaden som temporär plotter) och segla mot öarna på PR ostkust samt Virgin Island där vi skall njuta våra sista två veckor. Tiden har gått så otroligt snabbt, kan inte fatta. Vi hade kunnat fortsätta hur länge som helst.

Hoppas alla ni där hemma har det bra i vårsverige! So long.

Fina San Juan

Till alla nära och kära – vi är inblåsta på Mona Island utan GSM täckning och skriver detta från US Coastguards wifi. Alla mår bra och vi seglar vidare mot Puerto Rico ikväll. Glad Påsk!

Äntligen har Johan kommit fram från Sverige via USA. Vi hämtade honom i Punta Cana idag vid lunchtid. Efter en skön lunch på stranden har vi nu packat upp alla svenska presenter från Johan och precis beställt in välkomst-mojiton! Alla äventyr med propellern gjorde att vi inte kom iväg till Puerto Rico, utan istället startar vi seglingen med Johan här på Dominikanska….

Det var med lättnad som vi lämnade Marina Casa de campo för att bli landkrabbor i några dagar. Äntligen skulle vi få se något annat än perfekta vägar, hus, golfbilar, blomsterarrangemang, dyra restauranger blandat med propellersnack inne på ett hamnkontor. Det var ju inte därför vi seglat ända hit!

Efter att ha passerat två säkerhetsspärrar var vi äntligen utanför området. Första anhalt blev Bayahibe. En gullig liten fiskeby som ligger ca trettio minuters bilväg från marinan. Vi tog in på ett litet hotell som vi bokat 40 minuter tidigare (ägarinnan tyckte det var lite humoristiskt att vi bokat så nära inpå) och promenerade ner till stranden och bara njöt av att äntligen vara ute på upptäcksfärd.

Dominikanska har tydliga italienska influenser, (här bor ett flertal italienare samt mycket av maten som serveras är italienskt) man skulle nästan kunna tro att Dominikanska varit en italiensk koloni. Vi kunde därför njuta av god  italiensk mat lagad av en äkta italiensk mamma från Viareggio utanför Florens. Äntligen också till priser som avspeglar landet. Vi pekade på nästan allt på menyn så mamma Mia fick dela upp rätterna i småportioner så att vi skulle orka äta allt!

Dagen efter åkte vi västerut längs med kusten till huvudstaden Santo Domingo. Första intrycket av staden var kaos, inte minst trafiken. Trafikregler verkade inte finnas utan alla inklusive vi själva körde rakt in i alla stora korsningar, bad till gud, och hoppades komma ut välbehållna i andra änden. Inte bara korsningarna var läskiga utan även att möta trafik i samma körfält som oss samt att försöka undvika att köra över lösa eller till och med döda hundar längs med vägarna.

När vi äntligen checkat in och efter att ha snurrat runt i kvarteren ett antal varv för att leta efter parkeringshuset som tyvärr var felplacerat på vår karta kunde vi äntligen slappna av. (Hotellet rådde oss att inte ställa bilen på gatan då vissa tydligen roade sig med att plocka av backspeglar på japanska bilar för att sälja vidare) Här bodde vi på ett litet boutique hotell i den gamla stadsdelen kolonial med fin och lugn innegård med pool. Hotellet ägdes av Mario och hans kille som lyckats bli topratade på tripadvisor främst genom att vara helt serviceminded genom att ta sig tid och ge fantastiska tips på ställen vi aldrig funnit annars. Han till och med tog hand om all vår tvätt som vi tagit med oss då vi var tvungna att lämna båten i all hast.

Villa Colonial

Efter att duschat i ett vitt badrum med vita badhanddukar kunde vi för första gången se hur brunbrända och långhåriga vi blivit. Något vi insåg att vi var tvungna att fixa till (håret alltså). Då det var fredagskväll och vi var i en huvudstad gjorde vi oss iordning vi oss lite extra. Alla är så finklädda och fixade här. Inte alls casual som på en segelbåt, ankrade innanför ett rev. Hanna kände sig till och med tvingad att sminka sig för första gången på tre och en halv månad.

Middag på Lulus

Den gamla katedralen i Colonial

Besök på museet Casa Reales som beskrev hela Dominikanska Republikens historia

Colombus fyra upptäcktsfärder där DR ”upptäcktes” 1492. Ön blev de spanska conquistadorernas första huvudbas i Amerika och blev en språngbräda för Spaniens ytterligare erövringar i Karibien.

Mangoträd

Middag på ett litet mysigt ställe med tapas. Känsla av att vara på söder.

Santo Domingo visade sig från sin allra bästa sida och vi är numer helt frälsta i staden. Santo Domingo har fantastiska människor, restauranger, barer, affärer, musik, kultur/subkultur, historia (brutal men intressant). Detta kommer helt klart att bli Karibiens Berlin. Här finns hur stor potential som helst. Vi hade bara tänkt stanna en natt men det blev två och under dessa dagar hann vi även med en tur till nya delen till den enorma shoppingmallen Agora (bredvid IKEA) där vi lyckades få till en drop in tid till klippning. Vi är därför nu båda nyfriserade och fina. Skönt efter ca fyra månader sedan förra frisörbesöket.

Efter helgen begav vi oss upp mot Samana halvön. Under den två timmar länga bilturen fick vi se mer av landet. Vi åkte genom bergslandskap, savannlandskap, lite regnskog och jordbruk. DR är ett utvecklingsland som utöver turismen är beroende av jordbruk. Vi såg många konstbevattnade odlingar som plöjdes av oxar. Vet inte exakt vad de odlade men kan vara allt från socker, tobak, kaffe, ris, majs, bönor. Lokalbefolkningen använder sig också mycket av hästar som de rider som vi använder bilen. Även dessa får man passa sig för längs med vägarna:). Landet är tätbefolkat och folkökningen har varit stor under de senaste åren. Arbetslöshet är därför ett stort problem som leder till utvandring. Flertalet försöker sig på att åka i överfulla båtar genom Mona passagen för att söka lyckan i Puerto Rico. Det är därför coastguard och polisen är så aktiva längs med PRs kustern.

På Samana halvön kantas kusten av vita stränder och palmer. Hotellen här är ofta mindre och det är lite lugnare jämfört med de stora resorten på ostkusten. Här spenderade vi tre nätter varav den sista på en helt underbar strand Playa Coson. Dagarna här gick åt till att ha semester på riktigt, bada, sova och läsa böcker.

Playa Coson i solnedgången

En kaffe på stranden i Las Terrenas

Casa Coson – vårt hotell den tredje natten

Vi är nu tillbaka på marina Casa de Campo. Kom knappt igenom alla säkerhetsspärrar men efter att fått intygat att vi verkligen har en båt här kom vi tillslut igenom efter att ha besökt Casa de Campos Head Office. Vi kom fram igår eftermiddag och efter lite strul med hyrbilen som de hävdade att vi repat undertill (allt löst nu!) var vi inbjudna på det årliga cocktailminglet sponsrat av lyxyachtmärket Benetti nere i marinan.

Två båtar blev sålda här förra året och mellan raderna och tidigare konversationer förstod vi att det finns ett fåtal här med riktigt mycket pengar. Pengarna kommer ofta genom knarkhandel som är vanligt på denna delen av ön. Plan med knark som landar mitt i natten från Colombia för att sedan distribueras vidare mot USA och Europa.

Efter mingel, bubbel och en mängd snittar avslutade vi kvällen med ett Game of Thrones avsnitt innan vi somnade gott på ett litet seglarhotell precis här bredvid marinan.

Hanna på mingel party

Vi har följt vår propeller via DHL och den har i skrivande stund ännu inte kommit till marinan. Vi hoppas att den kommer till lunch så att vi kan sticka i eftermiddag/kväll mot Puerto Rico och Johan som landar söndag morgon. Översegligen sker lite senare än planerat men fördelen med detta är att det blåst mycket de senaste dagarna och de som seglat över Mona passage har vittnat om ett helvete. Hoppas därför på goda vindar och lite mindre sjö framöver. Until next time. Bye bye.