I skrivande stund passerar vi Gustaf Dahléns fyr mot Landsorts angöring på ett spegelblankt och algblommigt Östersjön. Sen vi lämnade Vlissingen i Holland har vi försökt tima de olika låg- och högtrycken med respektive vindvrid. Även om det blivit lite mer motorgång än beräknat har vi i stort sett kunnat hålla högt tempo och även hinna med några fantastiska stopp längs vägen. Lite stressigt att göra Antwerpen – Stockholm på under två veckor, räknat från losskastning men samtidigt väldigt härligt!

Med losskastning kl. 1100 från ett genomgrått Vlissingen i duggregn var det bara att dra på sig seglarställen igen. En hyfsad medvind så snart vi kommit ut ur floden Schelbe gav oss tre lugna lugna dagar med nätter ständigt vakandes över alla last- fiskefartyg och oljeplattformar på Nordsjön. Forftarande dock kallt, grått och mulet och vi drömde oss hela tiden hem till Sveriges sommarvärme. Men dag 2 på Nordsjön dök någonting upp på himlen som vi inte sett på över en vecka – Solen! Snabbt åkte seglarställen av och dynor och täcken upp på däck för att vädra ut all fukt och kondens. För en stund gick det nästan att förnimma känslan av värme och sommar. En nostalgitripp av Karibien fick vi också när det dök upp delfiner runt omkring oss. När vi dag 3 siktade Tyska kusten var dock gråvädret tillbaks tillsammans med en ökande vind, upp till 11 m/s vilket vi för stunden var glada över då vi äntligen kunde börja få lite fart och slippa stötta med motorn i stunder av stiltje. Med en fin slör, grå himmel och medvind in mot Brunnsbüttel surfade vi in i över 11 knop – rekordfart hittills för Gåva

Slussningen in i Kielkanalen skulle även detta visa sig bli något av ett äventyr. Vi hade lusläst alla farledsbeskrivningar och visste vart vi skulle gå, hur vi skulle anmäla oss och vilka ljus vi skulle följa. Inget av detta visade sig dock stämma – slussen för fritidsbåtar var stängd, ljussignalerna högst förvirrande och när andra båtar ropade upp slussen på VHF:en fick de inget svar så vi försökte inte ens. Men som tur var låg en hel koloni med segelbåtar och väntade så på klassiskt manér slog vi följe med dem. Vad vi inte hade räknat med var den extrema motstöm vi hade från “Waiting area” fram till slussporten. Med ett varvtal som normalt ger oss 7 knop över grund, kom vi knappt framåt utan linkade in i 1-2 knop fram till slussporten innan vi kunde gira och forsa in i full fart mot pontonerna inne i själva slussen.

Allt gick dock bra och efter att ha justerat tendrar och tampar och pustat ut, öppnades portarna på andra sidan och vi kunde tuffa ut ur slussen med kurs mot dieselbryggan för att bunkra inför stundande motorgång (ej tillåtet att segla i Kielkanalen).

Känslan att komma ut ur slussporten, in i kanalen var att förflytta sig till en annan klimatzon. Borta var Nordsjöns råa och kalla fuktighet och snålblåst och istället möttes vi av ett soligt och frodigt tyskt sommarlandskap med åkrar, trädgårdar och små hamnar längs kanalkanten. Då vi hade kommit in tidigare än beräknat tack vare bra vind på morgonen men klockan ännu hunnit bli 1500 satte vi högsta fart mot Rendsburg som ska vara en fin gammal medeltidsstad halvvägs mot Östersjön. Efter 2100 får man inte färdas längs med kanalen så med 6.9 knop över grund skulle vi precis hinna.

 Väl framme i Rendsburg hittade vi snart den lokala seglingsklubben som hade en supermysig marina där vi låg fint förtöjda strax före 9. Halvt utmattade efter flera dygns oavbruten segling, slussande och trist väder stapplade vi upp på land för att ta en snabb titt på den charmiga staden och ta en lokal öl på det lilla torget.

 Nästan 12 timmar senare vaknade vi utsövda i strålande sol och färskt bröd till frukost som hamnkaptenen ordnat. Snabb promenad till en fantastiskt välsorterad mataffär och påfyllning av tyska färskvaror kastade vi därefter loss med laddade batterier, fyllda vattentankar och proppfullt kylskåp. Resterande delen av kanalen liksom slussningen ut i Östersjön blev relativt odramatisk och kvart i sex på kvällen klöv Gåvas stäv för första gången någonsin bräckt Östersjövatten.

 Östersjön

Länge hade vi spekulerat om hur det skulle kännas att komma med Gåva till Östersjön. Och även om Kiel tidigare hade varit en avlägsen seglingssdestination från Sverige, kändes det nu som att vi var mer eller mindre hemma. Med en lugn, sydlig vind på 5 m/s, vacker solnedgång och stillsam sjö utan några kraftiga tidvattenströmmar plockade vi upp bordet och dukade en underbar middag i solnedgången samtidigt som vi långsamt gled förbi Tyskland och Danmark.

Vi hade hållit högt tempo för att hinna dra nytta av sydliga vindar som skulle hålla i sig några dagar innan de avtog och vred till Nord igen. Prognosen stämde bra men till slut dog vinden och det var bara att dra igång motorn igen, om vi inte skull bli liggandes flera dagar ute på Östersjön. Så efter en natt fylld av mötande fartyg i Södra Östersjöns trafiksepareringar kunde vi sent kvällen efter sikta Bornholm. Här hade vi sen tidigare bestämt att vi skulle ta en paus och hinna uppleva lite av lantlivet innan vi siktade in oss på nästa etapp norrut.

 Bornholm och Christiansö

Då vi var sist in i Rönnes gästhamn upptäckte vi snart ett fenomen som därefter följt oss – Gåva är i största laget för Skandinaviska gästhamnar. Med en bredd på nästan 4 meter kommer vi helt enkelt inte in i de “sista” platserna som är kvar sent på kvällen. Men dieselbryggan var ledig och efter Kielkanalen behövde vi faktiskt bunkra igen så vi sov gott förtöjda längs med kaj innan vi gick upp tidigt morgonen efter, bunkrade diesel och tog platsen bakom oss som då blev ledig.

Äntligen skulle vi här få möjlighet att njuta av den skandinaviska värmen och denna underbara ö. Snabbt besök vid cykeluthyrningen följdes av en heldags cykling längs med kusten upp till Hasle där vi åt en redig dansk lunch med rökt fisk och fortsatt cykling en bit till. Med nästan 30 grader varmt, strålande solsken, böljande kullar och dramatiska klippor kändes det nästan som södra Europa och underbart att vara iland efter många dagar och nätter till sjöss i trafikerade farvatten. Vårt nästa stopp skulle antingen bli längs med kusten på Bornholm, eller upp mot Christiansö och till slut blev valet att gå mot Christiansö morgonen efter.

 

I total stiltje fick vi även här gå för motor och då Christiansö är en pytteliten ö med gammal befästning mitt ute i havet, livligt frekventerad under sommaren insåg vi att det var bäst att vara på plats tidigt för att få en gästplats. Men tyvärr hjälpte inte detta – då vi kom fram vid lunchtid hade hamnkaptenen stängt hamnen fram till 1430 då det skulle bli nya platser lediga. Helt enkelt bara att vänta med andra ord.

Väntandet var dock ingenting vi gjorde ensamma. Samtidigt med oss kom en svensk Sweden Yachts 340 med sin kompisbåt – en Dehler 36. Sweden Yachts 340:an hade precis hunnit före fram till hamnkaptenen och i svensk anda gjordes en köordning upp. Vi var nummer 3 i kön och nummer 4 blev en tysk Najad, följd av diverse andra båtar. Att under 2 timmar hålla köordningen guppandes mitt ute på havet utanför en hamn är dock något av en utmaning och när vi släppte lite på disciplinen och väntade lite längre bort från hamninloppet fick vi snabbt ta oss tillbaks till vår “nummer 3 plats” eftersom de andra svenskarna meddelade att “Tysken försöker ju tränga sig – ni måste hålla er plats!”. Sagt och gjort var vi till slut allihop tryggt förtöjda inne i den enormt idylliska gästhamnen och kunde ha en underbar kväll med picknick på klipporna och solnedgång över obruten horisont.

Sverige

Från början hade vi tänkt stanna lite längre på Christiansö med vi kände snart att vi sett det mesta som gick att se och började få lite längtan efter svensk skärgård. Inte minst eftersom vinden skulle vrida mot nord inom 2 dagar. Så morgonen efter satte vi kurs på Utklippan utanför Karlskrona och kunde tidig eftermiddag i total bleke och fortsatt strålande sol glida in på svenskt vatten. Det kändes konstigt att sakta uppleva så bekanta miljöer med Gåva som inte bara är vårt hem, utan även den båt vi utforskat hela Karibien med. Konstigt, men samtidigt väldigt väldigt bra.

Utklippan och Sverige bjöd på det bästa välkomnande man kan få. En eftermiddag och kväll i strålande sol, lugnt hav och underbar hetta gjorde att vi sjösatte jollen för första gången sen St Thomas, drog igång vår 2-taktare (som lade hela gästhamnen i en vit dimma efter en härlig kallstart…), packade picknickväskan och gav oss iväg först på sälsafari, sen bad och picknick på de yttersta skären. Känslan att åter igen sitta där på en svensk klippa, men nu med Gåva tryggt förtöjd i hamnen var surrealistisk men härlig.

Morgonen efter hade det blåst upp och börjat vrida mot nord så vi fick kryss hela vägen upp till Färjestaden på Öland där vi skulle träffa Hannas kompis Åsa med pojkvän Marcus. Planen var middag men efter vridet mot nord och motvind fick vi justera det till ett glas vin på kvällen. Strax före 9-tiden kom vi in i gästhamnen, såg flera lediga platser men även denna gång lyckades vi inte ta oss in. Det tog helt enkelt stopp på bredden! Men även här hittade vi en bra lösning med att förtöja längs med den stora kajen där Åsa och Marcus mötte oss. Solnedgång och en flaska vin med gäster i Gåvas sittbrunn kändes som en bra avslutning på dagen. Morgonen efter fyllde vi förråden med svenska färskvaror i den lokala ICA-affären. Äntligen färsk fisk och svenska primörer!

 Vridet mot Nord hade nu de facto tagit plats och Kalmarsund bjuder inte på så många alternativ än att ta sig rakt igenom. Men vi hade nog inte insett hur mycket vind och ström vi skulle ha emot oss dagen efter när vi gick loss. Med 12 m/s rätt i fören och flera knops motström blev det en lång dag av sega och blöta kryssbogar. Vi tänkte sikta på Byxelkrok på Norra Öland men när vi sent på eftermiddagen inte kommit längre än till Borgholm. Rätt utmattade efter den tuffa seglingen gick vi in i Borgholm istället för att vänta ut den vind som förhoppningsvis – men inte säkert, skulle mojna.

 Borgholm var total kontrast mot Kalmarsund. I fin vindlä och högsommarvärme kändes det som att vi kom från en annan planet. För tredje gången gillt skippade vi bojplatserna (vi har varken bojkrok eller akterankare då det aldrig används i Karibien) som såg trånga och blåsiga ut och hittade en fin betongkaj där vi lade oss långsides. Snart iland tog vi en långpromenad till Solliden och njöt av det vackra landskapet.

 Vår tanke var att vila ut över natten men mitt i middagen kände vi att det började mojna rejält och efter att ha gått igenom alla prognoser, GRIB-filer etc. insåg vi att de lugnaste timmarna i Kalmarsund kommande dagarna antagligen skulle komma inatt. Så efter middag på färsk havskatt sjöstuvade vi hela båten, spände akterstaget och drog på oss seglarställen igen och stack ut till sjöss i solnedgången. Med autopiloten inställd på Kråkelund och en betydligt lugnare sjögång en bara några timmar tidigare blev det en lugn natt och strax före klockan fyra morgonen efter kunde vi glida in i St Annas vackra ytterskärgård för både vind- och sjölä, samtidig som vi kände att vinden började öka ute på havet igen. Kändes som helt rätt beslut att “offra” en natt för att få en lugn överfart.

Vi spurtade på hela efterföljande dag genom farleden norrut och bortsett från att Erik fick tillbringa några timmar med att demontera innerpaneler i förpiken och badrummet i jakt på ett nyligen uppkommet elfel kändes det verkligen som en avkopplande underbar svensk högsommardag.

Nyfikna på var vi skulle hamna på natten och fortfarande i avsaknad av akterankare, kilar och stävstege beslutade vi oss för att köra på vår “Caribbean style” förtöjning. D.v.s. ankra i sjölä bakom korallreven, eller för den delen bränningarna i ytterskärgården.

Tidig eftermiddag hittade vi en skyddad lagun längst ut i ytterskärgården söder om Arkösund. Sjökortet utlovade lerbotten och vårt kära Rocna ankare som älskar kritvit korall sand verkade nöja sig lika bra med Östersjölera. Back på 2000 RPM och ankaret satt som gjutet.

Med total bleke, inte en människa inom synhåll och kala utskärgårdsklippor kändes det som att det kunde helt enkelt inte bli bättre. Känslan var faktiskt inte helt olik att ligg bakom ett skyddat korallrev. Vi badade, solade, lagade mat och njöt av stillheten. Stillsamt konstaterade vi att Gåva kom lika mycket till sin rätt här som i Karibien.

Snart siktar vi Landsort och är inte helt framme än vid Gåvas nya hemmahamn i Småängsviken på Ingarö. Men vi börjar sakta uppleva hur det verkligen känns att komma till våra hemmavatten och njuter för fullt över att få fortsätta vår segling i vackra Stockholms skärgård. Upplevelserna stannade verkligen inte när vi lämnade St Thomas, utan de gångna veckorna har bjudit på minst lika mycket segling och nya händelser – under helt andra förutsättningar. Nu stundar några dagars avkoppling i Stockholms skärgård innan Gåva får vila i hamn – i behov av en rejäl polering efter Europas kanaler följt av en uppgradering (läs Webasto värmare och akterankare!) för att passa bra i Skandinaviska farvatten och kommande höstseglingar.