Gåvas ankomst till Europa

Det känns som en evighet sen vi lämnade Gåva i Crown Bay Marina, St Thomas – USVI. Efter 1,5 månad hemma i Sverige och många sömnlösa nätter funderandes hur Gåva mådde ombord på MV Thorco Isadora under dess färd över Atlanten fick vi äntligen en relativt kvalificerad gissning från vår shipping agent Peters & May när hon skulle komma till Antwerpen. Datumet var satt till den 24 juni, vilket skulle passa oss bra men baserat på tidigare historik från lastning och angörande av andra hamnar vågade vi inte lita på att detta datum skulle hållas. Till slut var vi dock tvungna att boka biljetter ned till Bryssel och Antwerpen (surt dyra p.g.a. den sena framförhållningen och ändrade datum) och vi chansade på två dagars försening så att vi skulle komma ned kvällen den 25. Eftersom Erik skulle på ett möte som började redan kvällen den 26 i Barcelona höll vi tummarna för att avlastningen inte skulle ske senare än lunchtid den 26:e!

Sagt och gjort packade vi våra båtnycklar, skeppspapper, duntäcken och en nyinköpt landströmsladdare med 220 volts elkabel (vår båt är ju ”Amerikansk” så vi måste göra vissa justeringar när vi går från 110 till 220 volt). Efter en natt inneboende hos Hanne och Niels som vi hittat via Air BnB fick vi en härlig introduktion till Antwerpen, mysig middag på lokal krog och promenad genom gamla stan bort till Marinan där vi hoppades få plats. Själva staden Antwerpen visade sig från sin bästa sida med vackra byggnader, nyrenoverade hamnkvarter, mysiga restauranger och inte minst en otroligt fin och välordnad Marina belägen mitt inne i stan.

Väldigt nervösa var vi uppe tidigt nästa morgon för att ta taxi ut till hamnen. Precis när skulle hoppa in i taxin ringde Paul som är loadmaster från Peters & May och meddelade att ny tid var beräknad till 1130 istället för 0730. Lite väl tight med tanke på Eriks flyg till Barcelona samma eftermiddag men vi höll tummarna för att allt skulle gå vägen.

Istället fick vi tid att passera marinan Willemdok som ligger mitt inne i stan och kunde äntligen få bekräftat att de hade plats och även arrangera med tillstånd att färdas på Belgiskt vatten.

Parallellt med detta hade vi jobbat med själva inklareringsproceduren där vi tagit hjälp av en tullagent i Rotterdam som satt beredd att skicka in alla papper och betala alla avgifter vi redan fört över till honom, så att Gåva skulle vara lagligt förtullad och momsad i EU. Enligt bestämmelserna får inte klareringen påbörjas förrän lastfartyget förtöjt, men vi fick heller inte åka iväg med Gåva förrän hela klareringsproceduren var ok med Belgiska tullen. Många processer pågående parallellt med andra ord!

Till slut åkte vi dock ut till hamnen, kaj 361 där Thorco Isadora låg med Gåva stående i en vagga längst fram på lastdäcket. LIte slarvigt övertäckt med svart plast som ett improviserat försök att skydda mot det kemiska material som fanns i Thorcos Isadoras last var det svårt att se hur hon mådde.

Efter ännu mer väntan fick vi äntligen gå ombord, leta upp en stege och klättra upp i Gåva. Det kändes som att hela besättningen på Thorco Isadora tyckte det var kul att ha en lite annorlunda last ombord då alla var mycket glada och hjälpsamma trots vår förvirrande uppsyn då vi var fullproppade med säkerhetsinstruktioner och inte visste vad vi fick göra och inte ombord på lastfartyget.

Men Gåva mådde fint, otroligt smutsig, dammig och indränkt i ett rostbrunt pulver. Det mesta hade dock under smutsen klarat sig bra och batterierna hade efter 1,5 månad till sjöss fortfarande 12,95 volt vilket bådade gott för att få igång motorn.

Sjösättningen gick smidigt, en gigantisk lastkran kördes fram från kajen, vi kopplade loss akterstaget och därefter skötte besättningen proceduren fram tills att hon låg i vattnet. Till slut var det bara att klättra ned på en svajig stege och kliva ombord. Lätt tagna av att stå på ett gungigt båtdäck vid sidan av ett gigantiskt lastfartyg var det ”bara” att koppla fast akterstag, starta motorn och köra iväg.

Vår tullagent ringde och meddelade att allt var ok, vilket vi var oerhört glada över eftersom den andra båten som lastades av samtidigt inte fick tillstånd att lämna.

Nu började ett race för att tima broöppningarna in till marinan. Tiderna vi hade fått stämde fint och alla brovakter svarade på VHF:en, så vid 16-tiden kunde vi förtöja vid vår plats inne i Willemdoks Marina. Erik kastade sig iväg till Barcelona och Hanna stannade kvar ombord själv och påbörjade allt fix för att få Gåva i representabelt skick igen. Därefter kom Erik tillbaks kvällen efter så att vi båda kunde tillbringa helgen tillsammans med Gåva i Antwerpen för att städa, fixa, polera och städa ännu mer innan vi flög tillbaks till Stockholm på söndag kväll.

Det kändes smått overkligt att vara ombord igen. Allt var så bekant, varje rörelse sitter i ryggmärgen och vi har så otroligt många fantastiska minnen från vår segling under våren. Den stora skillnaden var kylan! För första gången frös vi ombord, och var omåttligt glada över att vi tagit med duntäcken och varma kläder från Sverige, något vi inte behövt under hela våren.

Dags att kasta loss

Efter Gåvas ankomst åkte vi tillbaks till Sverige för att jobba en sista vecka innan semestern och även gå på Ellen och Ians fantastiska bröllop i Öregrund.

Samma eftermiddag vi kom hem från bröllopet bar det av till Skavsta fullpackade med väskor mot Bryssel-Charleroi. Vid 22-tiden på söndagkvällen kunde vi parkera vår hyrbil, lasta ombord väskorna i sittbrunnen och tända värmeljusen nere i salongen (i brist på vår Webastovärmare som vi köpt på Blocket och väntar hemma i Sverige).

Måndagen ägnades åt att åka förbi en skeppshandel, köpa sjökort och därefter storhandla på Carrefour! Efter att ha stuvat ombord allt, tankat vatten, fixat och lämnat tillbaks hyrbilen bestämde vi avgångsdag till onsdag samma vecka. Tisdagen bjöd på intensivt hällregn så det blev mest fix nere i båten och en middag på en av hamnrestaurangerna.

En av de stora skillnaderna mot att segla i Östersjön (eller Karibien) är att här styr tidvattnet de flesta losskastningar och tilläggningar. Vi hade fått en bro- och slusstid till kl. 1500 varefter vi skulle få gå få motor längs med floden Schelbe i 4-6 timmar innan strömmen vände och det blev dags att söka natthamn.

Tyvärr gick ingenting riktigt som vi tänkt oss. Vi hade bra koll på att en kuling på 10-14 m/s skulle dra förbi Nordsjön under tis-ons för att därefter lätta. Prognosen för Schelbe var dock 6-8 m/s inomskärs vilket vi bedömde som helt ok. Dessvärre visade det sig att vinden var 17 m/s rätt i stäven. Detta i kombination med ström från andra hållet och spöregn skapade en fruktansvärd sjögång, där vi dessutom var tvungna att gå för motor. Vi kände dåliga vibbar från andra oväder vi varit ute i och diskuterade snart olika alternativ.

Beslutet var ändå inte helt enkelt eftersom vi var utslussade och inga hamnar fanns i närheten. En av marinorna som låg vid floden hade redan stängt sitt inlopp för dagen p.g.a. tidvattnet. Efter telefonsamtal tillbaks till Willemdok skrattade de först och meddelade att vår plats redan var uthyrd men att de kanske kunde trycka in oss. Vi ropade snabbt upp slussvakten på VHF:en och han kunde ta in oss om vi kom inom 15-30 minuter så vi vände och satte full fart tillbaks. En dryg timme senare låg vi tryggt förtöjda inne i Willemdoks Marina igen. Inte riktigt som vi tänkt oss vår första dag på hemseglingen men ändå stolta över oss själv att vi släppte all prestige och accepterade läget. Vad vi skulle göra nu var lite mer oklart – vi började med att krypa ned, tända värmeljus och stoppa in kyckling i ugnen och snart sov vi gott, tryggt förtöjda.

Alternativen morgonen efter var att antingen ta en rejäl paus p.g.a. vädret och göra någon utflykt några dagar eller göra ett nytt försök. Vi trippelkollade alla väder och nu såg det faktiskt betydligt bättre ut gällande vindarna (även om det fortfarande skulle vara kallt och ruggigt), så tillsammans med en rad andra båtar slussade vi ut kl. 11.30, väntade vid en tidvattenbrygga fram till 14-tiden innan vi kastade loss mot strömmen som skulle vända 1,5 timme senare.

Att gå för motor ut ur Antwerpens hamn i regndis och dimma känns som att det är så långt bort från våra varma seglingar i kristallklart vatten borta i Karibien man kan vara. Med konstant vaksamhet på strömmar, lastfartyg, oljetankers, bogserbåtar, vind, väder, motorvarvtal, regn etc. är det kanske inte någon drömsegling i detta tunga och gråa industrilandskap men ändå njöt vi fullt ut av att äntligen vara loss på riktigt! Gåva gav allt hon hade och tuffade på för fullt, först mot strömmen i 3,8 knop övergrund för att som max vara uppe i 9,5 knop över grund när strömmen vände.

Vi visste inte riktigt hur långt vi skulle hinna innan motsrömmen blev för svår men en avlägsen förhoppning var att komma till Visslingen som är en liten Holländsk stad på kanten till utloppet från Schelbe mot Nordsjön. Prognosen lovade vrid mot syd på lördag morgon, så detta skulle passa oss perfekt, men vi hade på känn att vi inte skulle hinna fram – allra minst tima alla broar och slussar.

Men efter kontakt med hamnkaptenen fick vi tag på den sista platsen och han bekräftade att vi kunde gå in efter kl. 22.00, innan dess skulle vi gå på grund. Trots en växande motsjö och riktigt disigt väder lyckades vi ändå hålla farten uppe och strax efter 9-tiden låg vi utanför bron in till hamnen. Med vårt djupgående fick vi komma in genom en passage med 5-10 meter höga väggar och en bredd som får Dragets kanal att kännas som en 4-filig motorväg i jämförelse. Precis när vi sätter fart in i kanalen meddelar hamnkaptenen att djupet är ok – 1,3 meter! Vi får total panik då vi sticker 2 meter, men han rättar sig snabbt… eeeh 2,3 meter. Puh! Lite trixande inne i den supertrånga hamnen (tack för trebladig propeller från Dominikanska Republiken!!) ligger vi plötsligt förtöjda på bästa platsen mitt inne i en supermysig hamnstad med pågående sommarfestival. Tröttheten är som bortblåst och snart sitter vi vid det stora torget med var sin öl och är supernöjda över att ha kommit så här långt och äntligen känna att vi är på väg.

Visslingen är en väldigt pittoresk hamnstad med gamla hus, restauranger, barer, semesterfirare och inte minst en av de mer idylliska gästhamnar vi varit i. Trots det mulna och iskalla vädret är vi väldigt glada över att vara på väg och upptäcka små mysiga hamnar på ett sätt vi inte kunde göra i Karibien.

Nu har vi fyllt kylen med överseglingsmat och planerar att sticka ut på Nordsjön i morgon (lördag) förmiddag för att sätta kurs mot Kielkanalen.