I morse förtöjde vi i Crown Bay på St Thomas i ett ihållande spöregn – precis som vi började vår segling på Grenada Marine för några månader sedan. Känns overkligt på många sätt och vi ska försöka få till ett blogginlägg om de senaste dagarnas händelser och intryck när vi är klara med vår tre sidor långa to-do-lista vi måste beta av innan vi flyger härifrån på lördag. Tills dess bidrar Johan med ett gästinlägg om sina intryck från seglingen med Gåva! Tyvärr lyckas vi inte få upp alla Johans bilder p.g.a. sedvanligt segt karibiskt internet…
————————————————————————————————-
Gästinlägg från Johan:
Mitt besök på S/Y Gåva började lite överraskande skulle man kunna säga.
Ett SMS med texten ”Hello and welcome to The Game” dök upp när jag landat i Miami. Där stod också att jag skulle kolla min mail för vidare instruktioner. I ett mail från Erik hittade jag en bifogad flygbiljett. Här tätnar historien, tänkte jag.
För att göra en lång historia kort så visade det sig att Det Stora Svenska Bolaget som utlovat snabb leverans av en ny propeller inte hade lyckats leverera dem i tid. Tidsplanen riskerade alltså att haverera. Så enklast var att ändra tidsplanen. Nytt resmål för Johan: Dominikanska republiken. Vita stränder och mojitos till lunch fick man ju förstås försöka leva med.
Vi började med att storhandla för att kunna besöka och ankra vid otillgängliga och obefolkade platser. Ett av dessa ställen var Isla Saona sydost om huvudön. Isla Saona är en del av Dominikanska republikens östra nationalparken och ett populärt turistmål.
På dagtid invaderas den södra stranden av 400-500 turister som blir ditforslade på överlastade trimaraner och motorbåtar för lunch och solbad, för en nätt summa. På eftermiddagen försvinner de lika fort som de kom och ön är lika öde som på morgonen. När jag säger öde menar jag förutom de 70-100 personer som bor på ön och agerar markservice för turisterna i form av lunchservering och försäljning av piratkopierade merengue-skivor.
Här fick vi möjligheten att njuta av rödbruna turister och skamlösa nasare under några härliga timmar för att sedan vara alldeles själva med de bofasta. Vi snackade till oss en middag och blev Facebookvänner med några av öborna.
Efter några soliga dagar ankrade vid Isla Saona drog vi oss västerut till Isla Catalina, som är en ö som verkar ägas av kryssningsbolagen. Det är utrustat för att ta emot mängder med turister och personal under lika kort tid som på Isla Saona, men unde betydligt mer strukturerade former. Lunchbuffé, bar och försäljningsställen finns klara och helt tomma i väntan på invasion.
När vi hade göttat oss några dagar verkade det plötsligt som att Det Stora Svenska bolaget helt plötsligt hade fått i väg propellern. Och den verkade verkligen vara på ingång. Vi skyndade oss i väg till marinan så fort kölen bar. En och en halv timme senare kunde båten lyftas och propellern byttes ut i ett huj. Att beskylla karibiska människor för att besitta mañana-attityd (vilket kan vara en plågsam sanning när man sitter och väntar på ett tullkontor) vore att gå för långt.
Därefter bunkrade vi i den lokala handlaren och köpte tre pizzor och kastade loss. Väderprognosen såg rimlig ut, västliga vindar om 5-8 m/s. Perfekt för att ta oss över till Puerto Rico och vidare mot Brittiska jungfruöarna helt enligt den gamla tidsplanen.
Men…
det visade sig snart att prognosen inte var riktigt rätt. Ett par timmars gång började det stöka ordenligt. Snart blåste det kuling och gick vågor på ett par tre meter. Då är 39 fot inte stort. Och sjösurrningen var väl kanske inte dubbelkollad. Det såg snart ut som ett mindre sjöslag hade ägt rum och den aktra hytten, som jag hade nöjet att bebo började snart läcka. Och förutom dessa små överraskningar så hade vinden vridit till att blåsa nära ostligt, vilket gjort att vi tvingast kryssa långa slag i helt fel riktning. Och sjösjuka ska vi inte tala om.
Vår räddning visade sig bli den lilla ön Mona som ligger mittemellan Dominiskanska republiken och Puerto Rico. Problemet är dock att som utlänning får man bara gå i land där om man är om man redan är inklarerad i Puerto Rico, som ön tillhör.
Mona Island
Därför var det ur för oss att det var kuling med ~20 m/s i byarna.
Eftersom Puerto Rico nästan tillhör USA så patrulleras området naturligtvis av amerikansk kustbevakning. När vi började närma oss Mona, än så länge utan förhoppning om att få förtöja där, blev vi uppropade av en amerikansk kustbevakningskryssare som undrade om vi var på väg till ön.
-Nja, det skulle vi gärna, på grund av sjösjuka kan man säga, men det får vi väl inte, svarade vi.
-Roger, är ni mycket sjösjuka?
-Eh, ja vi har en stackare ombord (undertecknad!) som är illa därann.
-Alright, det går bra att gå innanför revet, men ni får inte gå i land!
-Halleluja!
Ett dygn förtöjda på Mona, utan att gå det minsta i land. Men vi lyckades tjyvsurfa lite på deras internetuppkoppling (satellit). Och fira påsk kunde vi göra på denna ö som inte har så få likheter med Stora (och Lilla) Karlsö!
Swedish sill and snaps från Sverige and knäckebröd and kaviar and lax och ägg. Hemtrevligt!
Efter att ha samlat krafterna och skruvat fast allt som inte redan var fastsatt fortsatte vi färden mot Puerto Rico. Bättre förberedda och tuggandes Calma som aldrig förr gick andra etappen galant. Med toppfart på över 8 knop närmade vi oss änligen Amerika (nåja).
Staden Ponce på sydsidan var målet eftersom vi behövde klarera in i korrekt ordning. Det var inte det snabbaste som hänt under mitt besök men efter överfarten kändes alla andra problem som minst sagt underordnat.
Vid det här laget var det snart dags för mig att återvända till Miami, med ny flygbiljett, och därifrån åka tillbaka till Sverige.
Ett minst sagt äventyrligt och fantastiskt roligt besök på S/Y Gåva i Karbien. Jag är glad att jag hade möjlighet att hälsa på hos Hanna och Erik under deras ganska otroliga äventyr.
Erik and Hanna sailing in the Caribbean 