Sen vårt förra snapshot från Jost van Dyke har vi upplevt…. en hel del äkta långseglarromantik. En kort summering:

• Illegal entry i USA med kännbara konsekvenser
• Den värsta seglingen hittills, motvind, motsjö, motström och motvilja mot att segla tillbaks till BVI från  Puerto Rico
• Seglat in i fiskenät eller liknande
• Lagt ankare 5 gånger, klockan halv fyra på morgonen i hård vind
• Blivit förföljda av båt med släckta lanternor, klassisk ”US Coast Guard aka Puerto Rico Police”
• Fått fisketamp i köl och propeller
• Tre dagars segling non stop till Dominikanska Republiken, i sluttampen ackompanjerade av gästande fågel och hoppande delfiner
• Haft 7 olika myndigheter sittande runt salongsbordet på GÅVA

Det hela började så bra med en härligt segling från BVI till Puerto Rico. Efter ankring och noggrann rapportering till US Custom and Border Protection (CBP) per telefon enligt all formalia vi laddat ned från deras hemsida blev vi uppmanade att morgonen efter anmäla oss till den lokala Customs / Immigration stationen. Vi hade haft en hel del frågetecken kring detta men tolkat bestämmelserna som att vårt elektroniska ESTA kombinerat med förbands rapportering gav OK för att klarera in i PR.  CBP kunde också se all vår historik från Stockholm, via Washington till Grenada online.

Glada och nöjda över att ha kommit till PR och nyfikna på ett helt nytt land åkte vi in till ”Officer Byon” på flygplatsen nästa morgon. Med alla ifyllda formulär och papper beredda konstaterar han efter en stund att det hela inte var så enkelt som vi trodde. Where is you VISA? Why are you here?   OMG!!!! Högljutt suckande och skakande på huvudet. Eftersom vi är en non-commercial carrier och vi precis varit ute från USA för länge har vi inte rätt att klarera in i landet.

Lätt chockade inser vi att vi kanske måste lämna Puerto Rico och frågar om så är fallet? Can we leave now? 

Officer Byon upplyser oss dock om att detta heller inte är så enkelt eftersom vi redan anlänt – nej vi kan inte åka därifrån heller. You are already here! Med stigande nervositet sneglar vi på skyltarna på väggen om bötesbelopp på 10 000 USD vid minsta överträdelse börjar vi inse att detta är en minst sagt strulig situation.

Vi försöker ursäkta oss och förklara hur vi tänkt men efter tydliga tillrättavisningar gör vi bäst i att vara tysta (anm. knäpptysta!). För att inte förvärra situationen begär Officer Byon tillstånd från sin chef i San Juan att göra en ”Parole”. I have to parole you. Have you ever been paroled before? Pa..vadå tänker vi. Herregud, vad skall han nu göra. Vad betyder det? Fängelse? Böter? Får vi någonsin komma in i USA igen? F-N! Orka…

Officer Byon upplyser om att vi haft turen med oss och han får tillstånd till detta men att det kommer att ta tid. I praktiken innebär det att vi omedelbart måste lämna landet (utan att betala mer än en kännbar administrativ avgift, eller ja lite över 1000 spänn) och efter 2.5 timmars blankettfyllande, stämplande, förhör, fotograferande, efter att ha tagit på sig blå plasthandskar och auktoritärt bett alla andra närvarande lämna rummet (här blev vi riktigt nervösa) ge våra fingeravtryck och ett kvitto på att vi försökt ta oss in i USA illegalt kliver vi ut från kontoret, pustar ut, köper en kaffe och beger oss tillbaks till Gåva. Klockan är nu kring lunchtid. Vi vinschar upp jollen på däck, gör oss klara för avfärd och tar upp ankaret.

Erik pustar ut med kaffe och lite wifi

Vi har just nu två val. Antingen tar vi oss vidare till Dominikanska och hoppas på att lösa situationen på USA:s konsulat där eller så tar vi oss tillbaks till BVI, tar färjan (kommer man in med commercial carrier ex. flyg eller färja får man temporärt visa) till St Thomas och får därigenom tillstånd att inom 90 dagar återvända till PR, USA eller USVI.

Vinden lovar 10 m/s rätt i stäven men vi känner inte att vi har så mycket val än att segla tillbaks och försöka ”färjetricket” vilket är fullt lagligt och ska ge oss nytt tillstånd.

10 m/s motvind går att leva med, speciellt om man har en båt som kan segla bidevind. Men 10 m/s motvind som går upptill 13 m/s + motsjö + motström + ett vrid mot nord som skapar en ovanlig oregelbundenhet i sjöarna är allt annat än komfortabelt.

Hela dagen går utan att vi kommer särskilt långt, och eftersom vi inte får ankra på amerikanskt territorium måste vi ta oss hela vägen förbi US Virgin Islands med flertalet ankarvikar och marinor till BVI.

Sent på kvällen orkade vi inte längre segla utan startade motorn och började stampa mot vinden. Plötsligt händer något. Vi förlorar all fart, står i princip stilla och propellern låter konstigt. Vi drar snabbt av gasen. Vad var det? Då detta händer precis vid en liten ö, går den initiala rädslan av att krascha mot klipporna efter ett tag över till att snabbt samla ihop sig, sätta segel och snurra oss loss. Här var Erik den som var mest samlad. Hanna skakade som ett litet asplöv. I skrivande stund vet fortfarande inte vad som hände. Kanske var det ett fiskenät, eller en ovanligt stark ström.

Klockan halv fyra på natten släpper vi tillslut ankaret på femte försöket i West End, Tortola. Alla tidigare gånger hade ankaret draggat och gråtfärdiga var vi nästan på väg att ge upp.

Utmattade sover vi tre timmar, åker in till Customs, klarerar in till BVI med en trötthet som är värre än en svår bakfylla. Det hjälper inte, men skapar en hel del komik när tulltjänstemannen varit ute och festat hela natten, sovit en timme och är bakfull på riktigt. Tillsammans lyckas vi på tredje försöket fylla i rätt uppgifter på alla blanketter och uppmanar varandra att överleva dagen och sova ordentligt nästa natt.

Som tur är hittar vi en färja direkt till USVI med retur kl. 1630 samma dag. Lite nervösa kliver vi strax före lunch iland på St Thomas. Ska de släppa in oss i USA den här gången? (enligt Officer Byon ska det vara ok, förutom om vi åker in via Mexico. Där gillar de inte att vi har ”Parole” i passet).

På färjan över till St Thomas

På färjan på väg till St Thomas

Mkt kan inhandlas skattefritt varför mängder av lyxbutiker med klockor, smycken kantar gatorna med danska namn i St Thomas

Allt går bra, vi får våra stämplar och firar med en god lunch, trötta och glada. Efter lunch tänker vi att det kanske är bra att dubbelkolla att färjan verkligen går 1630, vilket den så klart inte gör.

Sista färjan tillbaks till BVI och Gåva går kl. 1400 och klockan är 1436. Biljettkontoret gav oss fel tid!

Men ibland har man tur – den karibiska tidsdisciplinen räddar oss idag och båten ligger med motorerna uppvarvade klar att kasta loss. Skepparen bokstavligt talat slänger oss ombord och utan att vi förstod vad som hände sitter vi på båten tillbaks, mätta, trötta, med efterlängtade stämplar i passet!’

Morgonen efter tar vi sats ordentlig och eftersom vi är flera dagar försenade, fortfarande kvar i BVI skippar vi helt enkelt Puerto Rico och sätter kurs mot Dominikanska Republiken.

Vår segling i BVI, man kan se vart vi får problem, seglar upp till Jost van dyke, draggar, seglar till West end Tortola samt tidigare dagars segling…

För tredje gången på tre dagar passerar vi Culebra, Vieques och alla andra fina öar och ger oss in på en segling som tar tre dagar och två nätter i lugn (ibland stiltje) vind. Vi går vakt om vakt, läser, lagar mat (god tacomiddag) och smälter senaste dagarnas intryck.

Den första natten precis efter att Erik gått på sin vakt ser vi plötsligt något glimta till i mörkret. En båt har närmat sig Gåva akterifrån utan lanternor. Snabbt på med radarn.  Vi ser en båt som förföljer oss och ibland lyser med en lampa. Baserat på alla upplevelser man hört om har vi två alternativ:

1. Pirater

2. US Coast Guard

Trots våra erfarenheter av amerikanska myndigheter hoppas vi minst sagt på det senare. Men, allt ska tas på allvar så Hanna står beredd vid den fasta VHF:en nere vid nav bordet och Erik står vid radarn med hand VHF:en och pappa olles super starka ficklampa. Vi hinner tänka många tankar. Det skall ju inte finnas pirater här, men tänk om…Hjälp! Åter igen blir Hanna till ett darrande asplöv. Så himla rädd. Erik lite rädd men samlad som vanligt.

Nästa gång båten kommer nära lyser vi på dem med strålkastaren och ser en grå RIB med stora motorer. Det ser väldigt Coast Guard-ish ut och inte särskilt piratigt…

Till slut efter kanske 10 minuters psykisk terror av att inte veta ropar båten upp oss och det är Puerto Rico Police som förhör oss, kollar läget. Trippelkollar att allt är under kontroll. När de lämnat oss kan vi se på radarn att de ligger på konstant avstånd akter om oss i ca 30 minuter innan de avviker inåt land. I efterhand tryggt att veta att polisen är så närvarande och kan vara behjälpliga vid akut kris.

Natten och dagen efter fortsätter i lugn takt (bortsett från att vi får en lång fiskelina i kölen och propellern som vi får loss efter mycket skärande och trixande med båtshake och kniv. Kvar på däck ligger till slut en krabba som flydde från linan upp på Gåva). Det blåser 3-5m/s och Gåva gör inte mer än 2-5 knop i plattläns över den fruktade Mona passagen mellan PR och DR. Otaliga seglarbeskrivningar ger sina bästa tips på hur man tar sig över denna extremt svåra seglingssträcka. Vi skrattar därför när vi sätter upp sittbrunnsbordet under färd och både äter lunch samt middag på dukat bord. Då vi skall över igen om ca 1,5 vecka får vi hoppas att det inte blir allt för jäkligt på tillbaka vägen! Skratta bäst som skrattar sist eller vad är det man brukar säga!

Dukat bord, fuktig handduk håller allt på plats!

Sista natten är ännu lugnare och Gåva gör 1-2 knop. Vi går därför för motor den sista biten in mot Dominikanska Republiken. Lycka denna natt var att inte behöva känna sig ensam uppe på däck då en duva höll oss sällskap vid ratten hela natten. Den var antagligen trött och behövde någonstans att sova innan den flög iväg på morgonen.

Mörk bild på duvan

Hela förmiddagen följdes Gåva av ett stim glada delfiner. De kom in från sidan, simmade och hoppade längs med båten. Tröttheten från de senaste dagarnas oväntade händelser började nu verkligen ge sig till känna men glädjen och lugnet av att gå genom kavlugnt vatten med delfiner hoppandes längs med båten är oslagbar. Man blir nästan religiös!

Vackra delfiner men svåra att fånga på bild!

Vi ligger nu i Marina Casa de Campo på DR sydostkust. Marinan är enorm, lyxig och tillhör ett enormt område av typen gated community med resort, golfbana, 100 restauranger, över 1000 lyxvillor/slott, en uppbyggd italiensk by av typen perfekt Hollywoodfilm. Vi är en av få besökande båtar, de flesta har denna marina som hemmahamn. En klar majoritet är otroligt stora och lyxiga fiskebåtar då det tydligen är fantastiska fiskevatten precis här. Blue Marlin verkar vara målet att fånga 🙂

Vår kaj med fiskebåtar, varje båt har en enorm kylbox och mastodontgrill på kajen

Gåva

Altos de Chavon

Fantastisk utsikt över floddal, här stod många par och pussades. Ha ha!

Tilläggning och inklarering var riktigt spännande och underhållande. När vi tillslut lyckats backa in på anvisad plats med hjälp av två stora gummiribar (två man i varje) som knuffade oss i rätt riktning samt fem man på kaj fick vi tillsägelse att stanna på båten och invänta inklareringskommiteen. Vi hissade Q flaggan och väntade snällt. Kunde knappt tro våra ögon när en fullpackad golfbil kom åkandes längs med kajen bestående av 1) Immigration 2) Navy 3) Customs 4) Sanitation 5) Port authority 6) G4 tax solutions 7) Drug enforcement agent.

Vi inbjöd alla att sitta runt vårt bord i ruffen och började fylla i papper och svara på frågor. Efter att ha betalat en ansenlig summa plus dricks som godkändes! (alla måste dricksas här) till var och en samt att skåpsluckor öppnats till höger och vänster var vi äntligen klara och fick stiga iland! Puh! Kvällen avslutades med jättegod middag i Altos de Chavon. Trodde det max skulle vara 15 minuter att gå dit men då området är helt enormt blev vi upplockade av en snäll man i  golfbil längs som körde oss i 10 minuter så att vi kunde komma till vår efterlängtade middagsdestination.

Vi har idag beslutat att ta upp båten här på marinan för byte av propeller samt bottenmålning. Ett beslut som vi dividerat fram och tillbaka om då det är mycket dyrt här men som vi känner att vi måste göra innan vi seglar tillbaka mot PR. Dagen har därför gått åt till förhandling till ett pris som är dyrt men ok. Surt sade räven.

Denna lilla skadade krake skall snart bli en ny Volvo trebladspropeller från hemstaden Göteborg! Heja Götet! 

För att få se och uppleva det riktiga Dominikanska har vi bestämt oss för att hyra bil och sticka ut i landet. Exakt hur vi lägger upp resan om vi tar in på hotell (inte av dyraste sorten) eller sover på båten skall vi diskutera över dagens middag. Antagligen hämtpizza och film innan vi somnar av total utmattning av de senaste dagarnas intryck.

Några snabba bilder från mobilen här på Jost van Dyke. Efter härlig segling från Anegada hittade vi underbar ankringsplats vid Green Cay och en liten paradisstrand i går kväll. Nästan helt ensamma (antagligen då böckerna anger detta som ”day anchorage” trots fin ankarplats). Idag jakt efter ATM på Tortola, bunkring av diesel o vatten, utklarering hos Customs och immigration. Nu en härlig middag i Great Harbour på Jost van Dyke och i morgon sätter vi kurs mot Puerto Rico!

Seglingen i BVI påminner  mycket om att segla hemma. Fullt av segel på fjärden och korta distanser mellan öarna. Fram till nu har det varit ovanligt att se andra båtar då vi varit ute och seglat. Kanske en eller två samtidigt.

Här får man däremot hela tiden tänka på sjöväjningsreglerna. Babords halsar väjer för Styrbords halsar. Lovart väjer för lä etc. Problemet är bara att då de flesta som är ute och seglar är charterbåtar verkar dessa regler inte stå högt i kurs. Det brukar ofta sluta med Malma kvarns universalregel – Alla undviker kollision!

Fördelen med de korta distanserna är att man kan ta det lugnt och det finns hur mkt som helst att se. Förstår att detta har blivit ett seglingsmecka för charterbåtarna.

Många segel på fjärden…små på denna bild men det är hur många som helst!

Just nu är vi på Anegada, ca 15 sjömil norr om Virgin Gorda Sound. Påminner lite om Barbuda, pyttelite mer exploaterad med det är nästan bara positivt då man enkelt kan stanna och ta något att dricka på vägen runt ön. Ön är helt platt med milsvida vita sandstränder.

Milsvida vita stränder, heeelt fantastiskt.

Igår hyrde vi bil och körde ett varv runt ön. Besökte helt fantastiska stränder och spenderade dagen med att bada, snorkla och läsa i skuggan.

Vår hyrbil

Populär skylt här i Karibien!

Då vi inte njuter av att vara här har tid gått åt till att planera vår fortsatta rutt. Tidigare plan att segla till Jacksonville, Florida har bytts ut till att istället skeppa båten från St Thomas, US Virgin Island som i princip ligger här. Vi fick ett erbjudande som var så mycket bättre att det inte gick att motstå. Vi har ju spurtat lite för att kunna hinna upp och nu sitter vi med ett lyxproblem att vi har för mkt tid! Då vi även kommer få besök av vår kompis Johan H inom kort har vi tänkt och tänkt..och tänkt för att det skall bli så bra som möjligt. Lyxproblemet har istället mynnat ut i nya spännande rutter, ex Puerto Rico, ev Dominikanska.

Nedan lite andra snapshots då vi just idag har ok internet på Anegada Reef hotel.

Äntligen lite filmer som vi fått av ett trevligt norskt par vi träffat, drinkar och ätit middag med. Vår första filmkväll på länge!

Vacker solnedgång från Virgin Gorda marina

Gåva, vi är liksom kära i båten

Fiskar under snorkling i Bath

Eriks fossingar

Hej och hå

Erik på Barbuda

Hanna tvättar båten, Erik fotar

Erik snorklar

Hanna snorklar

H och E

Äntligen framme vid British Virgin Islands, tappert kämpande försöker vi ladda upp lite bilder från vår nya Go Pro kamera, men p.g.a. extremt långsamt internet var vi än är just nu blir det tyvärr inte många bilder…förhoppningsvis kommer några fler när vi hittar bra internet.

Hur som helst – seglingen hit från St Barths var vår längsta non stop hittills, drygt 100 sjömil. Vi lättade ankar 0330 på morgonen i mörker (börjar få rutin på detta) för att kunna angöra BVI i dagsljus då det skulle blåsa ca 8 m/s vilket för det mesta ger oss en fart på 7-8 knop. Tyvärr var de snarare 3-6 m/s vilket inte ger mer än 5-6 knop och vi lyckades än en gång angöra ny hamn i beck mörker. Men allt gick bra ändå och vi hade en lång, lugn och stillsam översegling med så pass lugn sjö att vi kunde läsa böcker, laga mat och även laga genuan som plötsligt fått en reva mitt i seglet trots att den är relativt ny. Att sitta på fördäck med skörat segel mitt ute på havet och leka seglmakare gav en känsla av många långseglarpoäng!

Erik lagar genua

Efter sen ankomst till BVI (ca 2100) och navigering mellan bränningar, klippig kust och lite ökande sjö och vind med radar, plotter och ficklampor till hands lyckades vi hitta en bra ankarplats utanför Vigin Gorda Harbour. Tyvärr var stor del av botten stenig så vi fick lägga om ankaret tre gånger innan vi fick bra fäste i sanden och sov gott efter en mycket lång dag.

Morgonen efter beslutade vi oss för att investera i en natt i gästhamnen för att fylla vatten, tvätta, städa, försöka få internet, ladda batterier m.m. Virgin Gorda är fullt av charterbåtar men vi fick en bra plats längst inne i hamnen. Skön känsla att koppla in färskvatten el, etc. och ligga tryggt förtöjd. Hela dagen gick åt till att tvätta och städa. Till skillnad från de flesta andra charterbåtar som skyndar iväg till stränder och snorkling la vi all tid på att lokalisera tvätteri, hitta taxi, ta oss dit, växla pengar, hitta tvättmaskiner etc… en hel dag senare kom vi till slut tillbaks till båten med ren (men inte torkad) tvätt, och då återstod fortfarande vår planerade storstädning av båten i färskvatten.

En natt  blev därför till två, så att vi dagen efter kunde torka kläder, städa klart etc. och även ta jollen bort till the Baths vilket är ett av de mer kända resmålen i den här delen av Karibien. Kristallklart vatten, klippor, stränder etc. Ett riktigt paradis, med givetvis en hel del charterbåtar.

The Baths – British Virgin Islands

Snorkling i Bath

Hanna precis hoppat ned från jollen för påbörja snorkling

Till slut lyckades vi äntligen komma iväg från gästhamnen efter att nästan lyckats bli klara med kontrakt kring vår transport hem till Sverige (att printa kontrakten för underskrift visade sig vara lättare sagt än gjort).  I skrivande stund har det dock dykt upp lite fler alternativ kring hemtransport så ännu är ingenting 100% bestämt. En lugn segling upp till Gorda Sound resulterade i en super fin ankarplats bakom Estatia Island. Underbart att vara iväg igen, ligga till ankars, kunna simma (och skrubba botten med levang) och ha en härlig middag i solnedgången.

Just nu har vi tagit jollen in till en närliggande ö med en liten yacht club där vi försöker maila våra shipping agenter. Avslutningsvis har vi ytterligare en hälsning från Eriks pappa Olle och Eva som skrivit ihop en liten skildring av hur de uppfattat sin segling med oss!

En dag på Gåva (från Olle och Eva)

Så hade dagen kommit – den som vi väntat på så länge – dagen då vi skulle få segla med på Gåva.

Erik och Hanna hämtade oss på morgonen med sin jolle vid vår hotellbrygga. Efter en snabb färd var vi framme vid Gåva, som gungade fint vid sitt ankare i Freeman Bay i English Harbour. Snabbt lastade vi ombord oss själva med vår väska, varpå Erik och Hanna satte i gång med att ta upp jolle med motor. Först vinschades motorn upp i aktern och hängdes på sitt relingsfäste, varpå Erik gick föröver med jollen och kopplade fast den i spinnakerfallet. Hanna, som var kvar i sittbrunnen, vinschade sedan upp jollen i relingshöjd, varpå Erik tog in den och surrade fast den på fördäcket. Snyggt teamjobbat!

Nu skulle ankaret upp. Hanna tog rodret (dvs. ratten) och varvade försiktigt motorn. Erik började lika försiktigt att vinscha upp ankaret. Långsamt, och med handtecken mellan sittbrunn och fördäck rörde sig Gåva framåt medan ankarkättingen kom upp. Till slut ropade Erik: Ankaret är loss! Varpå Hanna försiktigt lade om rodret och började styra ut mot mynningen på English Harbour. Vi gled sakta ut och förbi andra båtar.

Efter en stund hade vi passerat Charlotte Point, och var ute ur hamnen. Erik hade nu kommit tillbaka till sittbrunnen. 

Skall vi sätta segel, undrade han, och Hanna nickade, och gick upp i vind med Gåva.

Erik lyckades rätt så snabbt snabbt få upp storseglet (ca. 35m2) utan missöden  på den 18 meter långa masten, och medan sjön tilltog. I några handgrepp drog han även ut större delen av Genua 1, och lade fast skotet.

Gåva var nu inte längre i lä av land, utan vinden på ca. 10 m/s och vågorna på 1,5 – 2 meter tog tag i båten. Och vilken härlig känsla. Hanna föll av med rodret och Gåva tog nu fart och riktigt flög fram över vågorna, mjukt gungande som om hon aldrig gjort annat. Och vi njöt i fulla drag! Detta var segling då det är absolut som bäst.

Både vind och sjö tilltog något, och Gåva fick verkligen visa vilka fantastiska seglingsegenskaper hon har. Styrningen var perfekt balanserad och gången i sjön mjuk och behaglig, och farten mycket god.

Vi seglade runt Antiguas sydspets mot Green Island på östsidan av ön. Efter några underbara timmar hade vi passerat Cap Shirley (sydspetsen) och Hudson Point (sydost spetsen) och skulle ge oss in mot sundet till Green Island. 

Erik tog ned storen, och för genuan gick vi in i sundet, med utkik mot rev. 

Titta, utbrast Hanna, där är delfiner! 

 Och visst, två lekglada delfiner gjorde oss sällskap en liten stund.   Efter en stund hade vi passerat sundet, och gick upp mot revet norr om Green Island. Hela havet dånade utanför, men i lagunen var det ingen sjö – bara friska vindar. På 6 meters djup  och på finaste korallsand, släppte Gåva sitt ankare. Erik simmade ned och kontrollerade fästet.

Det sitter bra, konstaterade han.

Vår seglingsdag var slut! Hanna och Erik dukade upp sallad, avocado, mango och mycket annat i sittbrunnen. Vi badade och tog igen oss, och såg fram emot nästa dags snorkling på revet, innan seglingen skulle påbörjas. Ett underbart tropiskt skyfallsliknande regn föll – vilken varmdusch! Och skymningen kom. Vi åt middag i salongen och somnade snabbt före kl. 22.00 och vaggade endast av vinden. Vilken dag!

Tack Erik och Hanna, och Tack Gåva! Vilket minne!!!

Veckan på Antigua med Eriks pappa och Eva blev helt klart mycket lyckad på alla plan och det kändes aningen vemodigt att kasta loss från English Harbour. Vemodigheten avbröts dock snabbt av en aningen komplicerad losskastning då vi från instruktion av hamnkaptenen kvällen innan tvingats stävankra med över 50 meter kätting + lina tätt intill en brittisk båt med ett aningen nervöst ägarpar som kanske helst hade tillbringat natten utan båtgrannar. I tillägg konstaterade vi att den mycket pittoreska gästhamnen i English Harbour även höll super yacht priser på såväl tilläggning, el som vatten. Gåva uppförde sig dock väl vid losskastning och efter ett antal urvarvningar av motorn och vår lilla tvåbladiga foldingpropeller och duktigt motionerande av ankarspelet kunde alla andas ut och vi fortsatte att i lugn och ro vinka farväl med alla ankare och tampar ombord.

Välfyllda med Ahlgrens bilar, nya luftfilter till motorn, tesatejp, svenska tidningar, böcker och en rad andra saker från ispåsar till delikatesser som Olle och Eva tagit med sig från Sverige tuffade vi sen vidare mot norra delen av Antigua för att förbereda överseglingen till Barbuda.

Antigua i horisonten

Just nu fylls dagarna av konstant fixande och administrerande av allt ifrån båtunderhåll till tulldeklarationer och förberedelser för hur vi ska göra med Gåva mot slutet av seglingen. Tulldeklarationerna med Antigua och Barbuda visade sig bli svårare än väntat eftersom Antigua inte tillåter att vi seglar till Barbuda och klarerar ut därifrån utan tillstånd. Vi hade försökt att ringa och maila ansvarig ”Customs controller” i flera dagar utan napp. Till slut fick vi tag på honom per telefon samma morgon som vi planerat överseglingen, då han meddelade att vi måste maila på ytterligare en adress. Eftersom vi saknar internet ombord, roaming är för dyrt och vi låg i en vik utan nämnvärd civilsation lyckades vi till slut via sms till Olle få honom att maila tulltjänstemannen på våra vägar och senare samma dag när vi redan kastat loss fick vi äntligen tillståndet (via sms kedja från Olle).

Seglingen till Barbuda var enkel, lugn och smärtfri med svag med stadig bidevind på 4-6 m/s. Angöringen till Spanish Point är lite klurig med alla korallrev och dess grunda vatten men vi lyckades ta oss in till en väl skyddad ankarplats på 2-4 meters djup med endast tre andra båtar i närheten. Underbart!

Ankring i turkost Barbuda vatten

Barbuda är kanske den första hamnen som verkligen svarar mot den ibland stereotypa bild de flesta har av Västindien innan man kommer hit. Ändlösa kritvita stränder, kristallklart vatten och korallrev fyllda med färggranna fiskar. Dessutom påminner det faktiskt en hel del om Fårö med ändlösa vidder, kalksten och hela havet utanför.

Totalt tillbringade vi tre nätter här, varav  den sista på Cocoa Point för att kunna ta oss in till huvudstaden (en mindre by) och sköta utklarering hos alla berörda myndigheter.

Förutom underbara bad och snorklingsturer i kristallklart vatten gick dagarna i högt tempo med skrubbning av båten under och över vattenlinjen, reparation av ett motorfäste till motorn, justering av drivrem till kylkompressorn, påfyllning av olja till backslaget, demontering och rensning av stopp i en av sjövattenpumparna m.m. Dessutom hade Erik en del jobbsamtal och avstämningar att göra – vid dessa tillfällen förvandlas Gåvas salong snabbt till ett flytande kontor.

Kontakt med omvärlden!

För oss var Barbuda en plats som vi gärna skulle stannat på längre, eller återvända till. Att det är aningen krångligt att ta sig dit gör också att det är mindre exploaterat vilket i kombination med den enorma natur- och havsupplevelsen är oerhört nära drömmen om paradiset. En av dagarna kunde vi t.o.m. köpa en stor levande hummer till det facila priset av 67 svenska kronor från några lokala fiskare. Vi försökte återupprepa detta dag två men då åkte alla fiskarna till några superyachter som kommit in där de antagligen kunde få ett markant högre dagspris. Gåvas besättning vinkade för fullt och hummerfiskarna vinkade glatt tillbaks då de i full fart körde förbi oss mot super yachterna med dollartecken i ögonen.

Dagens lunch – 67 kronor för två

Med vår nuvarande planering måste vi dock ta oss vidare norrut då vi efter några veckors sonderande och diskuterande med diverse shippingbolag lutar åt att skeppa hem Gåva till Europa från Jacksonville i Florida. Detta skapar aningen högre tempo, men å andra sidan ett nytt äventyr…

Därför lättade vi ankar i gryningen i går morse för en av våra tidsmässigt längsta seglingar upp till St Barths. Den utlovade 6-8 m/s blev snarare 3-5 m/s och våra 7-8 knop blev snarare 5, varför vi kom in först vid 20-tiden på kvällen efter en lugn heldag av bokläsning, städning av båten och måltider av främst franska konserver. Att ankra i mörker är inget vi föredrar, men allt gick bra och i efterhand konstaterade vi att vi att den lägre farten inte var helt fel eftersom sjön också var betydligt lugnare vilket också gav en fantastiskt avkopplande heldag till sjöss.

Lugn segling till St Barths

Solnedgång till sjöss

Just nu sitter vi på Östra Strandgatan i Gustavia (St Barths huvudstad) och går igenom mail, kontrakt, formaliteter etc. i St Barths för att fortsätta planeringen och korrespondensen för att få alla pusselbitar på plats inför vår fortsatta segling som antagligen blir Virgin Islands – Puerto Rico – Dominikanska – Bahamas – Florida, om allt går som planerat. Tidigt i morgon bitti lättar vi ankar igen efter ett snabb visit i den forna Svensk kolonin…

Kaffe på Strandgatan

Gästinlägg från Olle och Eva:

Tillbaka på land efter tre heldagar och en natt ombord på Gåva (få ihop det, den som vill!). Så underbart vi ha haft det – båten, havet, vädret, värdskapet ombord!

Till er followers vill vi rikta en liten ”remark” – avundas dem gärna. Längta gärna hit (vi längtar redan tillbaka!). Men märk väl, att det liv Hanna och Erik lever här just nu är inte bara snutet ur näsan. Mycket hårt arbete, en del besvikelser, många trötta muskler och säkert en och annan tår ligger bakom att de kommit så här långt. Och varje dag innehåller fortfarande sitt pensum av jobb som ska utföras – för att man sedan ska få njuta av denna gudomliga tillvaro.

Stort och varmt tack, Hanna och Erik. From the bottom of our hearts!

Pappa Olle & Eva

…och här några snapshots från de senaste dagarna

Olle i hyrbilen

Besök på ett fd sockerplantage här på Antigua

Segling till lunchvik

Segling till Green Island

Olle på bästa platsen

Green island

Ankarplats bakom revet

Olle glad!

Olle och Eva njuter på däck

Hanna tar foto

Tack för god middag Eva!

Erik och Hanna…Olles bild

Seglingen över från Iles de Saintes började helt underbart med strålande sol och lagom med vind. Allt pekade på att det skulle bli ännu en härlig seglingsdag till norra udden på Guadeloupe, Deshaises.

Då vi närmade oss den stora ön skymtade vi stora mörka moln som bara kom närmre. Till slut dog vinden och regn började dominera radarbilden. Vi fick börja tuffa för motor och turades sedan hela dagen med att stå ute i det kalla regniga ovädret. Det var mycket skönt att tillslut kring klockan 17 komma in till Deshaies, regnet hade då öven upphört. Staden visade sig vara en mycket mysig liten by så vi belönade oss själva med en mysig middag ute på en gullig liten fransk restaurang vid vattnet.

Regnbyarna vräker in mot oss (Land i rött och regn i gul-rött)

Regn, regn, regn

Hej Guadeloupe!

Hanna med regnjacka som inte är tät. Tur att Olle och Eva nu kommit med våra seglarställ…Kan faktiskt behövas ibland!

En kopp kaffe värmer i regnet

Äntligen framme och vilken vacker solnedgång!

Morgonkaffe i Deshaies

Även inhandling av frukt på fruktmarknaden i Deshaies

Dagen efter vaknade vi åter igen upp till strålande solsken och överseglingen över till Antigua (ca 40 distans) där vi nu mött upp Olle och Eva blev en av våra härligaste hittills. Vi hade fullt ställ upp, både genua samt fock, ca 6 – 7m/s ostligt. Vi snittade i ca 7 knop och seglingen över gick snabbt och smidigt.

Lugn segling över

Ankomst till Antigua, många superyachter

Hej Olle och Eva vid deras hotell

Mer om Antigua och besöket av Olle och Eva i nästa inlägg. Vi är mycket glada över att de är här och snart skall vi ut och upptäcka ön med bil. Hej så länge!’

En av fördelarna med att segla runt med ett hederligt Orustbygge är att det alltid finns potential att få det mesta i nyskick med lite noggrant arbete. Kvalitén på det massiva träet är enorm och mindre slitage och märken är om inte enkla, så fullt möjliga att åtgärda.

Dagens projekt har stått på listan länge – att fräscha upp listerna kring pentry, navbord och däcksluckor med klassisk International Goldspar Satin (en sorts halvblank marin fernissa).

Pentrybänken i Corian duger utmärkt som arbetsbänk…

Efter sedvanlig skrapning, slipning med 180-papper, våtsplipning med 320-papper, avtorkning avfattning och avrundning med Takrag klibbduk återstår det slutgiltiga precisionsmomentet – att applicera ett tunt lager lack med väl inarbetad pensel i vågräta, diagonala och slutligen lodräta penseldrag för att få bort eventuella luftbubblor.

Vågrätt, diagonalt och lodrätt – Sista precisionsmomentet för att få bort luftbubblorna

Resultatet är att Gåva är ännu ett steg närmre nyskick… sakta men säkert. För att inte bumpa in i alla nylagade lister har vi belönat oss med en jolletur in till stan för en café au lait och lite internet samtidigt som lacken torkar. Måste även läsa på vad som händer i Ukraina, Rysslandfrågan.

Tiden här på Iles de Saintes har verkligen känts som semester. Kanske konstig sak att säga när vi är lediga i nästan fem månader och liksom njuter av livet varje dag. Men här i Terre de Haut råder en riktigt avslappnad semesterkänsla. Kanske för att många fransmän samt Guadeloupebor har sina sommarhus här. Får lite känsla av sommarö, typ Marstrand på sommaren.

Här njuter vi av fransk mat, laxrosa rosé, fiskmarknad med nyfångad tonfisk, snorkling, restaurangbesök samt strandhäng.

Redo för joggingtur…jollen går in till byn runt klockan 7-8

Gåva idag…lite grå morgon men nu typ 31 grader och jättevarmt

Turen gick till Fort Napoleon med ön historia och sjöslag beskrivna

Utsikt över Terre de Haut

Utsikt över Guadelope

Terre de Haut

Terre de Haut

Bad vid stranden

Strandhäng

Promenad till stranden..var för ett tag rädda att vi nu fått hela getskocken på halsen. Men den gav sig av efter 10 minuter. Är det nördväska som lockar?

Nyfångad tonfisk inhandlad på fiskmarknaden efter joggingturen

Mmm så gott det blev. Magiskt.

Erik softar med bok

Restaurangbesök igår kväll.

Jolletur på väg hem från krogen

Öh, vart är vår båt?

Dagarna liksom bara flyger förbi. Vi har många gånger fått frågorna, vad gör ni egentligen på dagarna? Blir ni aldrig uttråkade?

Svaret på den första frågan är att vi har fullt upp hela tiden, alltid händer det något. Utöver det vanliga schemat, frukost, kaffe, aktivitet typ snorkla,lunch, aktivitet typ handla eller tvätta eller uppdatera bloggen, middag, sova, händer alltid något extra. Kanske draggar en båt in i oss, kanske träffar vi på ngn vi känner, kanske går ngt sönder på båten som måste fixas, kanske kommer en störtskur och vi måste invänta tills det slutat…ja listan tar aldrig slut:)

Svaret på den andra frågan är nej! Aldrig. Vi älskar detta liv. Som en kompis till Hanna sade, hur känns det att vakna upp på morgonen utan stress? Det är fantastiskt. Vi får tid att umgås, lär oss varje dag ngt nytt om varandra. Ingen är stressad eller bortrest, ingen jobbar på kvällarna. Varje dag pratar vi om det bästa som hänt under dagen. Hur kan man inte älska detta liv. Eller ok, det vi saknar mest är såklart familj och vänner.  Känner ibland att vi bara vill teleportera hit allihop. När man är borta såhär inser man ännu mer vad som är viktigast i livet och det är just våra fina familjer och våra fina vänner. Tur att Eriks pappa och Eva kommer hit i nästa vecka så att vi kan få en liten dos av detta. Kan även sakna att vi inte har ngn film eller serie att titta på. Vi var för stressade innan avfärd att vi inte hann fixa detta. Men känns som en petitess i sammanhanget.

Stämmer så bra!

Dominica ligger mellan de två franska öarna Martinique och Guadelope. Som namnet antyder ”upptäcktes” ön av Colombus på en söndag. Ön som tillslut blev en engelsk koloni har även under en kortare tid varit fransk och har till skillnad från många andra öar till och med haft en period av helt egen självständighet. Då ursprungsbefolkningen lyckades göra kraftigt motstånd och gömde sig i de enorma regnskogarna samt bergsområden som finns här har Dominica även kvar en population av ca 3000 Caribs. Dessa har sedan delvis blandats upp med de slavar som senare kom till Dominika men ändå otroligt att så många fortfarande finns kvar med tanke på att alla i princip dödades på alla andra karibiska öar.

Frihetsstaty i Roseau

Får en känsla av att denna starka historia satt sin prägel på ön. Dominica har enbart överraskat positivt, skulle vilja påstå att Dominica blivit en av våra favorit öar. Alla är supervänliga, naturen är helt otrolig och ön inte alls så exploaterad som på många andra karibiska öar.

Insegling mot Dominica, eller ja på denna bild verkar vi ju inte ha ngt segel ute:)

Ön är ofta frekventerad av kryssningsfartyg, ibland flera per dag. Förstår att de alla vill komma in till Dominica. Delvis för att den lilla staden Roseau är otroligt charmig med sina många färgglada hus men främst för den otroliga natur som ön erbjuder. Inspelningarna av Pirates of the Carribiean gjordes på ett flertal karibiska öar men man lade mest tid på Dominika just på grund av detta faktum, den storslagna naturen. Vår visit till Dominika blev ganska så kort men kände ändå att vi hann uppleva ön.

Kryssningsfartyg

Staden stängs av för kryssningspassagerare

Fina hus i Roseau

Härifrån styrs det lilla landet Dominica

Ännu ett charmigt hus

Häftig bil

Fruktbil

Kvinna som missat sitt fartyg och blir körd ut till fartyget med båt. Mycket surrande på kajen. Ovanlig syn även för lokala dominikabor.

Då vi anlände på lördag sen eftermiddag påbörjade vi den sedvanliga inklareringen på söndagen, kanske inte helt optimalt men enligt guideböcker skulle det inte vara ngt problem. Detta tog hela dagen. Dels för att vi blev visade till olika hamnar där det kunde finnas en tulltjänsteman i tjänst. Då det visade sig att denne först skulle vara vid tjänst då färjan från Martinique kom in började nästa lilla utmaning. När skulle färjan komma in? Vi var många som väntade och fick flera olika besked. Först klockan 14, sedan klockan 15, sedan klockan 16 tills plötsligt en av vakterna sade att men färjan kommer ju in klockan 1730! Alltid var de vänliga och övertygande så vi tog vår lilla jolle och åkte till hamnen typ varannan timme. Däremellan hann vi med båtfix, läsa, simma, äta lunch etc. (pensionärsvarning, ja kanske! Vi tyckte faktiskt vi hade en innehållsrik och nästan lite stressig dag! Ha ha) 

När vi äntligen fick gå i land utforskade vi staden Roseau som dagen efter skulle spärras av, ändra karaktär till full kommers i samband med att kryssningsfartygen lade till.

Vi trodde att vi enbart skulle ligga på vita stränder och ta det lugnt här i karibien men saken är den att vi knappt har legat på en strand sedan vi kom hit. Finns så otroligt mycket att utforska på öarna i form att regnskog, vattenfall etc. Vi packade därför vår nördväska och satte fart mot busstationen där vi tog bussen uppför bergen till Trafalgar falls. Även denna utflykt efter tips från polacken vi träffade på Martinique.

Det bästa här var att vi halvvägs till vattenfallen kunde bada i en liten bäck med varmt källvatten. Vi var kvar i vatten tills vi var helt skrynkliga och nästan lite yra. Så skönt var det! Nästan som i Japan, men bara så där mitt ute i ingenstans.

Trafalgar falls på avstånd