Besök från Sverige!

Äntligen har Johan kommit fram från Sverige via USA. Vi hämtade honom i Punta Cana idag vid lunchtid. Efter en skön lunch på stranden har vi nu packat upp alla svenska presenter från Johan och precis beställt in välkomst-mojiton! Alla äventyr med propellern gjorde att vi inte kom iväg till Puerto Rico, utan istället startar vi seglingen med Johan här på Dominikanska….

20140413-192911.jpg

20140413-193050.jpg

Fantastiska Dominikanska Republiken

Det var med lättnad som vi lämnade Marina Casa de campo för att bli landkrabbor i några dagar. Äntligen skulle vi få se något annat än perfekta vägar, hus, golfbilar, blomsterarrangemang, dyra restauranger blandat med propellersnack inne på ett hamnkontor. Det var ju inte därför vi seglat ända hit!

Efter att ha passerat två säkerhetsspärrar var vi äntligen utanför området. Första anhalt blev Bayahibe. En gullig liten fiskeby som ligger ca trettio minuters bilväg från marinan. Vi tog in på ett litet hotell som vi bokat 40 minuter tidigare (ägarinnan tyckte det var lite humoristiskt att vi bokat så nära inpå) och promenerade ner till stranden och bara njöt av att äntligen vara ute på upptäcksfärd.

IMG_4866IMG_4880IMG_4874

Dominikanska har tydliga italienska influenser, (här bor ett flertal italienare samt mycket av maten som serveras är italienskt) man skulle nästan kunna tro att Dominikanska varit en italiensk koloni. Vi kunde därför njuta av god  italiensk mat lagad av en äkta italiensk mamma från Viareggio utanför Florens. Äntligen också till priser som avspeglar landet. Vi pekade på nästan allt på menyn så mamma Mia fick dela upp rätterna i småportioner så att vi skulle orka äta allt!

Dagen efter åkte vi västerut längs med kusten till huvudstaden Santo Domingo. Första intrycket av staden var kaos, inte minst trafiken. Trafikregler verkade inte finnas utan alla inklusive vi själva körde rakt in i alla stora korsningar, bad till gud, och hoppades komma ut välbehållna i andra änden. Inte bara korsningarna var läskiga utan även att möta trafik i samma körfält som oss samt att försöka undvika att köra över lösa eller till och med döda hundar längs med vägarna.

När vi äntligen checkat in och efter att ha snurrat runt i kvarteren ett antal varv för att leta efter parkeringshuset som tyvärr var felplacerat på vår karta kunde vi äntligen slappna av. (Hotellet rådde oss att inte ställa bilen på gatan då vissa tydligen roade sig med att plocka av backspeglar på japanska bilar för att sälja vidare) Här bodde vi på ett litet boutique hotell i den gamla stadsdelen kolonial med fin och lugn innegård med pool. Hotellet ägdes av Mario och hans kille som lyckats bli topratade på tripadvisor främst genom att vara helt serviceminded genom att ta sig tid och ge fantastiska tips på ställen vi aldrig funnit annars. Han till och med tog hand om all vår tvätt som vi tagit med oss då vi var tvungna att lämna båten i all hast.

Villa Colonial

Villa Colonial

Efter att duschat i ett vitt badrum med vita badhanddukar kunde vi för första gången se hur brunbrända och långhåriga vi blivit. Något vi insåg att vi var tvungna att fixa till (håret alltså). Då det var fredagskväll och vi var i en huvudstad gjorde vi oss iordning vi oss lite extra. Alla är så finklädda och fixade här. Inte alls casual som på en segelbåt, ankrade innanför ett rev. Hanna kände sig till och med tvingad att sminka sig för första gången på tre och en halv månad.

Middag på Lulus

Middag på Lulus

Den gamla katedralen i Colonial

Den gamla katedralen i Colonial

Besök på museet ...som beskrev hela Dominikanska Republikens historia

Besök på museet Casa Reales som beskrev hela Dominikanska Republikens historia

Colombus fyra upptäcktsfärder där DR upptäcktes först

Colombus fyra upptäcktsfärder där DR ”upptäcktes” 1492. Ön blev de spanska conquistadorernas första huvudbas i Amerika och blev en språngbräda för Spaniens ytterligare erövringar i Karibien.

Mangoträd

Mangoträd

Middag på ett litet mysigt ställe med tapas. Känsla av att vara på söder.

Middag på ett litet mysigt ställe med tapas. Känsla av att vara på söder.

Santo Domingo visade sig från sin allra bästa sida och vi är numer helt frälsta i staden. Santo Domingo har fantastiska människor, restauranger, barer, affärer, musik, kultur/subkultur, historia (brutal men intressant). Detta kommer helt klart att bli Karibiens Berlin. Här finns hur stor potential som helst. Vi hade bara tänkt stanna en natt men det blev två och under dessa dagar hann vi även med en tur till nya delen till den enorma shoppingmallen Agora (bredvid IKEA) där vi lyckades få till en drop in tid till klippning. Vi är därför nu båda nyfriserade och fina. Skönt efter ca fyra månader sedan förra frisörbesöket.

Efter helgen begav vi oss upp mot Samana halvön. Under den två timmar länga bilturen fick vi se mer av landet. Vi åkte genom bergslandskap, savannlandskap, lite regnskog och jordbruk. DR är ett utvecklingsland som utöver turismen är beroende av jordbruk. Vi såg många konstbevattnade odlingar som plöjdes av oxar. Vet inte exakt vad de odlade men kan vara allt från socker, tobak, kaffe, ris, majs, bönor. Lokalbefolkningen använder sig också mycket av hästar som de rider som vi använder bilen. Även dessa får man passa sig för längs med vägarna:). Landet är tätbefolkat och folkökningen har varit stor under de senaste åren. Arbetslöshet är därför ett stort problem som leder till utvandring. Flertalet försöker sig på att åka i överfulla båtar genom Mona passagen för att söka lyckan i Puerto Rico. Det är därför coastguard och polisen är så aktiva längs med PRs kustern.

På Samana halvön kantas kusten av vita stränder och palmer. Hotellen här är ofta mindre och det är lite lugnare jämfört med de stora resorten på ostkusten. Här spenderade vi tre nätter varav den sista på en helt underbar strand Playa Coson. Dagarna här gick åt till att ha semester på riktigt, bada, sova och läsa böcker.

Playa Coson i solnedgången

Playa Coson i solnedgången

En kaffe på stranden i Las Terrenas

En kaffe på stranden i Las Terrenas

IMG_4938

Casa Coson - vårt hotell den tredje natten

Casa Coson – vårt hotell den tredje natten

Vi är nu tillbaka på marina Casa de Campo. Kom knappt igenom alla säkerhetsspärrar men efter att fått intygat att vi verkligen har en båt här kom vi tillslut igenom efter att ha besökt Casa de Campos Head Office. Vi kom fram igår eftermiddag och efter lite strul med hyrbilen som de hävdade att vi repat undertill (allt löst nu!) var vi inbjudna på det årliga cocktailminglet sponsrat av lyxyachtmärket Benetti nere i marinan.

Två båtar blev sålda här förra året och mellan raderna och tidigare konversationer förstod vi att det finns ett fåtal här med riktigt mycket pengar. Pengarna kommer ofta genom knarkhandel som är vanligt på denna delen av ön. Plan med knark som landar mitt i natten från Colombia för att sedan distribueras vidare mot USA och Europa.

Efter mingel, bubbel och en mängd snittar avslutade vi kvällen med ett Game of Thrones avsnitt innan vi somnade gott på ett litet seglarhotell precis här bredvid marinan.

Hanna på mingel party

Hanna på mingel party

IMG_4979IMG_4975

Vi har följt vår propeller via DHL och den har i skrivande stund ännu inte kommit till marinan. Vi hoppas att den kommer till lunch så att vi kan sticka i eftermiddag/kväll mot Puerto Rico och Johan som landar söndag morgon. Översegligen sker lite senare än planerat men fördelen med detta är att det blåst mycket de senaste dagarna och de som seglat över Mona passage har vittnat om ett helvete. Hoppas därför på goda vindar och lite mindre sjö framöver. Until next time. Bye bye.

En mycket snurrig historia…

En av de saker vi sen köpet av Gåva i höstas har haft på vår ”to-do” har varit att skaffa en ny propeller. När vi gjorde besiktningen av båten konstaterade besiktningsmannen att nuvarande propeller höll på att slitas ut, varefter vi bad Grenada Marine se över propellern och beställa en ny om det inte gick att reparera den gamla.
Grenada Marine tog loss propellern, fettade in den och satte tillbaks den (lite mer karibisk definition av att ”skaffa en ny”) så när vi väl kom ner till Marinan var det för sent att göra något annat, varefter vi hela tiden varit lite nervösa för de skakningar och vibration vi känt om vi har behövt gå för motor i motsjö, även om det enligt besiktningsmannen skulle hålla ett tag till.
Då vi efter vår lilla ”Parole sejour” mellan BVI-Puerto Rico-USVI till slut satte kurs mot Marina Casa De Campo som enligt rykte ska vara en av de mer avancerade marinorna i hela Karibien slängde vi iväg ett mail till dem med förfrågan om att byta propeller och även bottenmåla Gåva (3 månader i Karibien är som 3 år i Östersjön) samtidigt som vi skulle kunna ta tillfället i akt att komma iland och se lite av ön.
Marinan (som är en del av ett enormt uppbyggt ”Gated Community” som snarare för tankarna till USA eller Medelhavet med kilometer efter kilometer med lyxvillor, golfbanor och en hel nyuppförd medeltidsstad som påminner om en italiensk bergsby) bekräftade mer eller mindre omgående att de kunde göra allt detta, att de var auktoriserad Volvohandlare etc – allt frid och fröjd, även om vi inte var helt säkra på om vi hade utrymme att göra denna investering. Men det kändes inte heller rätt att vara dumsnål och det skulle dessutom passa bra med att få några dagar över att upptäcka detta fantastiska land.
Sagt och gjort vi prutade allt vi kunde och skakade hand på ett pris som var dyrt men i nivå med vad vi skulle betalat på Grenada Marine… det självsäkra intryck IBC Shipyard visade oss från början förbyttes dock efter ett tag till lite mer osäkerhet när den grekiske Volvo mekanikern Mario plötsligt inte hade en aning om vilken propeller vi skulle ha och efter två dagars diskuterande hade vi fortfarande inte kommit närmare en lösning. Dålig stämning, men fortfarande hopp om att det skulle gå att lösa relativt smidigt.
Lösningen enligt marinan var att lyfta Gåva ur vattnet, bedöma nuvarande propeller på land och snabbt som attan beställa en ny som skulle vara på plats inom 48 timmar, då vi under tiden kunde ta en tur in i landet. Fler handskakningar och nästa boll i rullning.
Lyftet av Gåva (alltid lika nervöst!) blev till slut något försenat av, propellern kom efter mycket bankande loss från båten och därefter meddelade Mario oss att han skulle beställa en exakt likadan tvåbladig propeller.
Gåva nu på land...

Gåva nu på land…

Osäker på om det var språkförbistringar eller bara missförstånd blev vi lite osäkra eftersom vi i skriftlig korrespondens hade bekräftat att vi skulle ha en tre-bladig folding propeller istället för vår tvåbladiga ”stekspade” från 1994.
Vidare diskussioner fortlöpte, och till slut meddelade Mario att han skulle beställa en trebladig i samma dimension som vår nuvarande.
Någonstans i bakhuvudet ringde en varningsklocka att det hela lät lite improviserat och inte särskilt professionellt så efter lite snabbläsning på olika forum fick vi bekräftat att det inte bara är att beställa exakt samma dimension, utan en ny bedömning måste göras utifrån den nya propellertypen, annars kan det bli väldigt fel.
Därefter vidtog två heldagar av diskussioner med VD:n för IBC Shipyard, som till vardags säljer lyxyachter i 50-miljoners klassen. För att göra en lång historia kort uppdagade det sig att de aldrig hade gjort en så enkel sak som detta förut på en så pass liten båt och trots deras Volvo-skylt kunde de inte göra en sedvanlig propellerberäkning. Plötsligt blev de väldigt osäkra på vad de kunde garanterade och meddelade att en trebladig propeller kommer att allvarligt skada vår motor.
Istället fick vi själva ringa (skype) och maila varenda en vi kunde tänkas känna som kunde hjälpa oss att klura ut vilken som är rätt dimension varefter vi gick upp kl. 0300 i fredags morse för att ringa diverse olika personer på Volvo – i Göteborg, Gent, Martinique och Virginia. Alla vi pratade med sa exakt samma sak – att vi ska ha en helt annan propeller än den nuvarande (definitivt en trebladig) och IBC Shipyard ska som representant för Volvo kunna göra denna bedömning.
Vi kände just då en sentimental hemlängtan till Götet när vi mitt i natten ringde till Volvo och varvsgubbarna på Malö, Sweden Yachts etc. kom rätt in i deras fredagsförmiddagskaffe och vårt propellerbyte diskuterades uppenbarligen större delen av dagen hos diverse Volvo Penta killar längs hela västkusten, med goda råd och glada lyckönskningar. Allihop idiotförklarade de den flådiga Marinan här som inte kunde hjälpa oss med en sån enkel sak… men likväl stod Gåva på land på Marinan väntandes på den nya propeller.
Som kuriosa visade det sig att ägarna av IBC Shipyard är italienare och eftersom säljchefen Giacomo plötsligt åkte hem till Italien fick hans svärfar, Mauro – VD och President bli vår kontakt. I möte efter möte satt vi (ofta Erik ensam med Mauro) på hans oerhört flådiga kontor och varvade diskussioner kring Alfa Romeo, Prosecco och segling med hur vi skulle lösa den uppkomna situationen. Hela tiden över en kopp nybyggd espresso som beställdes in via telefon.
I skrivande stund är ny propeller beställd, kraftigt försenad och vi är inbjudna till ett Cocktailparty på Marinans och resortens Golf- och Yachtclub på onsdag. Kompensationen för allt strul är inte att de lovar att montera rätt propeller och tar fullt ansvar för att det ska fungera – snarare handlar det om espresso, prosecco och cocktail party… vi har diskuterat fram och tillbaks om vi haft några alternativ, och självklart skulle vi kunna montera vår gamla propeller, hålla tummarna för att den håller ett tag till och lösa allt vid ett annat tillfälle – men det finns ingen garanti för att det skulle bli billigare och bättre för det. Så istället försöker vi själva få alla råd vi kan för att bedöma situationen och säger åt Marinan exakt vad de ska göra.
Så efter att vi i fredags totalt utmattande och inte knäckta men näst intill uppgivna till slut inte kunde göra mer åt saken än att vänta, har vi hyrt bil och haft helt fantastiska dagar i detta underbara land under tiden att vi följer vår nya propeller via DHL – men mer om det i nästa inlägg!

 

 

Intensiva dygn

Sen vårt förra snapshot från Jost van Dyke har vi upplevt…. en hel del äkta långseglarromantik. En kort summering:

  • Illegal entry i USA med kännbara konsekvenser
  • Den värsta seglingen hittills, motvind, motsjö, motström och motvilja mot att segla tillbaks till BVI från  Puerto Rico
  • Seglat in i fiskenät eller liknande
  • Lagt ankare 5 gånger, klockan halv fyra på morgonen i hård vind
  • Blivit förföljda av båt med släckta lanternor, klassisk ”US Coast Guard aka Puerto Rico Police”
  • Fått fisketamp i köl och propeller
  • Tre dagars segling non stop till Dominikanska Republiken, i sluttampen ackompanjerade av gästande fågel och hoppande delfiner
  • Haft 7 olika myndigheter sittande runt salongsbordet på GÅVA

Det hela började så bra med en härligt segling från BVI till Puerto Rico. Efter ankring och noggrann rapportering till US Custom and Border Protection (CBP) per telefon enligt all formalia vi laddat ned från deras hemsida blev vi uppmanade att morgonen efter anmäla oss till den lokala Customs / Immigration stationen. Vi hade haft en hel del frågetecken kring detta men tolkat bestämmelserna som att vårt elektroniska ESTA kombinerat med förbands rapportering gav OK för att klarera in i PR.  CBP kunde också se all vår historik från Stockholm, via Washington till Grenada online.

Glada och nöjda över att ha kommit till PR och nyfikna på ett helt nytt land åkte vi in till ”Officer Byon” på flygplatsen nästa morgon. Med alla ifyllda formulär och papper beredda konstaterar han efter en stund att det hela inte var så enkelt som vi trodde. Where is you VISA? Why are you here?   OMG!!!! Högljutt suckande och skakande på huvudet. Eftersom vi är en non-commercial carrier och vi precis varit ute från USA för länge har vi inte rätt att klarera in i landet.

Lätt chockade inser vi att vi kanske måste lämna Puerto Rico och frågar om så är fallet? Can we leave now? 

Officer Byon upplyser oss dock om att detta heller inte är så enkelt eftersom vi redan anlänt – nej vi kan inte åka därifrån heller. You are already here! Med stigande nervositet sneglar vi på skyltarna på väggen om bötesbelopp på 10 000 USD vid minsta överträdelse börjar vi inse att detta är en minst sagt strulig situation.

Vi försöker ursäkta oss och förklara hur vi tänkt men efter tydliga tillrättavisningar gör vi bäst i att vara tysta (anm. knäpptysta!). För att inte förvärra situationen begär Officer Byon tillstånd från sin chef i San Juan att göra en ”Parole”. I have to parole you. Have you ever been paroled before? Pa..vadå tänker vi. Herregud, vad skall han nu göra. Vad betyder det? Fängelse? Böter? Får vi någonsin komma in i USA igen? F-N! Orka…

Officer Byon upplyser om att vi haft turen med oss och han får tillstånd till detta men att det kommer att ta tid. I praktiken innebär det att vi omedelbart måste lämna landet (utan att betala mer än en kännbar administrativ avgift, eller ja lite över 1000 spänn) och efter 2.5 timmars blankettfyllande, stämplande, förhör, fotograferande, efter att ha tagit på sig blå plasthandskar och auktoritärt bett alla andra närvarande lämna rummet (här blev vi riktigt nervösa) ge våra fingeravtryck och ett kvitto på att vi försökt ta oss in i USA illegalt kliver vi ut från kontoret, pustar ut, köper en kaffe och beger oss tillbaks till Gåva. Klockan är nu kring lunchtid. Vi vinschar upp jollen på däck, gör oss klara för avfärd och tar upp ankaret.

Erik pustar ut med kaffe och lite wifi

Erik pustar ut med kaffe och lite wifi

Vi har just nu två val. Antingen tar vi oss vidare till Dominikanska och hoppas på att lösa situationen på USA:s konsulat där eller så tar vi oss tillbaks till BVI, tar färjan (kommer man in med commercial carrier ex. flyg eller färja får man temporärt visa) till St Thomas och får därigenom tillstånd att inom 90 dagar återvända till PR, USA eller USVI.

Vinden lovar 10 m/s rätt i stäven men vi känner inte att vi har så mycket val än att segla tillbaks och försöka ”färjetricket” vilket är fullt lagligt och ska ge oss nytt tillstånd.

10 m/s motvind går att leva med, speciellt om man har en båt som kan segla bidevind. Men 10 m/s motvind som går upptill 13 m/s + motsjö + motström + ett vrid mot nord som skapar en ovanlig oregelbundenhet i sjöarna är allt annat än komfortabelt.

Hela dagen går utan att vi kommer särskilt långt, och eftersom vi inte får ankra på amerikanskt territorium måste vi ta oss hela vägen förbi US Virgin Islands med flertalet ankarvikar och marinor till BVI.

Sent på kvällen orkade vi inte längre segla utan startade motorn och började stampa mot vinden. Plötsligt händer något. Vi förlorar all fart, står i princip stilla och propellern låter konstigt. Vi drar snabbt av gasen. Vad var det? Då detta händer precis vid en liten ö, går den initiala rädslan av att krascha mot klipporna efter ett tag över till att snabbt samla ihop sig, sätta segel och snurra oss loss. Här var Erik den som var mest samlad. Hanna skakade som ett litet asplöv. I skrivande stund vet fortfarande inte vad som hände. Kanske var det ett fiskenät, eller en ovanligt stark ström.

Klockan halv fyra på natten släpper vi tillslut ankaret på femte försöket i West End, Tortola. Alla tidigare gånger hade ankaret draggat och gråtfärdiga var vi nästan på väg att ge upp.

Utmattade sover vi tre timmar, åker in till Customs, klarerar in till BVI med en trötthet som är värre än en svår bakfylla. Det hjälper inte, men skapar en hel del komik när tulltjänstemannen varit ute och festat hela natten, sovit en timme och är bakfull på riktigt. Tillsammans lyckas vi på tredje försöket fylla i rätt uppgifter på alla blanketter och uppmanar varandra att överleva dagen och sova ordentligt nästa natt.

Som tur är hittar vi en färja direkt till USVI med retur kl. 1630 samma dag. Lite nervösa kliver vi strax före lunch iland på St Thomas. Ska de släppa in oss i USA den här gången? (enligt Officer Byon ska det vara ok, förutom om vi åker in via Mexico. Där gillar de inte att vi har ”Parole” i passet).

På färjan över till St Thomas

På färjan över till St Thomas

På färjan på väg till St Thomas

På färjan på väg till St Thomas

Mkt kan inhandlas skattefritt varför mängder av lyxbutiker med klockor, smycken kantar gatorna med danska namn i St Thomas

Mkt kan inhandlas skattefritt varför mängder av lyxbutiker med klockor, smycken kantar gatorna med danska namn i St Thomas

Allt går bra, vi får våra stämplar och firar med en god lunch, trötta och glada. Efter lunch tänker vi att det kanske är bra att dubbelkolla att färjan verkligen går 1630, vilket den så klart inte gör.

Sista färjan tillbaks till BVI och Gåva går kl. 1400 och klockan är 1436. Biljettkontoret gav oss fel tid!

Men ibland har man tur – den karibiska tidsdisciplinen räddar oss idag och båten ligger med motorerna uppvarvade klar att kasta loss. Skepparen bokstavligt talat slänger oss ombord och utan att vi förstod vad som hände sitter vi på båten tillbaks, mätta, trötta, med efterlängtade stämplar i passet!’

Morgonen efter tar vi sats ordentlig och eftersom vi är flera dagar försenade, fortfarande kvar i BVI skippar vi helt enkelt Puerto Rico och sätter kurs mot Dominikanska Republiken.

Vår segling i BVI, man kan se vart vi får problem, seglar upp till Jost van dyke, draggar, seglar till West end Tortola samt tidigare dagars segling...

Vår segling i BVI, man kan se vart vi får problem, seglar upp till Jost van dyke, draggar, seglar till West end Tortola samt tidigare dagars segling…

För tredje gången på tre dagar passerar vi Culebra, Vieques och alla andra fina öar och ger oss in på en segling som tar tre dagar och två nätter i lugn (ibland stiltje) vind. Vi går vakt om vakt, läser, lagar mat (god tacomiddag) och smälter senaste dagarnas intryck.

Den första natten precis efter att Erik gått på sin vakt ser vi plötsligt något glimta till i mörkret. En båt har närmat sig Gåva akterifrån utan lanternor. Snabbt på med radarn.  Vi ser en båt som förföljer oss och ibland lyser med en lampa. Baserat på alla upplevelser man hört om har vi två alternativ:

1. Pirater

2. US Coast Guard

Trots våra erfarenheter av amerikanska myndigheter hoppas vi minst sagt på det senare. Men, allt ska tas på allvar så Hanna står beredd vid den fasta VHF:en nere vid nav bordet och Erik står vid radarn med hand VHF:en och pappa olles super starka ficklampa. Vi hinner tänka många tankar. Det skall ju inte finnas pirater här, men tänk om…Hjälp! Åter igen blir Hanna till ett darrande asplöv. Så himla rädd. Erik lite rädd men samlad som vanligt.

Nästa gång båten kommer nära lyser vi på dem med strålkastaren och ser en grå RIB med stora motorer. Det ser väldigt Coast Guard-ish ut och inte särskilt piratigt…

Till slut efter kanske 10 minuters psykisk terror av att inte veta ropar båten upp oss och det är Puerto Rico Police som förhör oss, kollar läget. Trippelkollar att allt är under kontroll. När de lämnat oss kan vi se på radarn att de ligger på konstant avstånd akter om oss i ca 30 minuter innan de avviker inåt land. I efterhand tryggt att veta att polisen är så närvarande och kan vara behjälpliga vid akut kris.

Natten och dagen efter fortsätter i lugn takt (bortsett från att vi får en lång fiskelina i kölen och propellern som vi får loss efter mycket skärande och trixande med båtshake och kniv. Kvar på däck ligger till slut en krabba som flydde från linan upp på Gåva). Det blåser 3-5m/s och Gåva gör inte mer än 2-5 knop i plattläns över den fruktade Mona passagen mellan PR och DR. Otaliga seglarbeskrivningar ger sina bästa tips på hur man tar sig över denna extremt svåra seglingssträcka. Vi skrattar därför när vi sätter upp sittbrunnsbordet under färd och både äter lunch samt middag på dukat bord. Då vi skall över igen om ca 1,5 vecka får vi hoppas att det inte blir allt för jäkligt på tillbaka vägen! Skratta bäst som skrattar sist eller vad är det man brukar säga!

Dukat  bord, fuktig handduk håller allt på plats!

Dukat bord, fuktig handduk håller allt på plats!

Sista natten är ännu lugnare och Gåva gör 1-2 knop. Vi går därför för motor den sista biten in mot Dominikanska Republiken. Lycka denna natt var att inte behöva känna sig ensam uppe på däck då en duva höll oss sällskap vid ratten hela natten. Den var antagligen trött och behövde någonstans att sova innan den flög iväg på morgonen.

Mörk bild på duvan

Mörk bild på duvan

Hela förmiddagen följdes Gåva av ett stim glada delfiner. De kom in från sidan, simmade och hoppade längs med båten. Tröttheten från de senaste dagarnas oväntade händelser började nu verkligen ge sig till känna men glädjen och lugnet av att gå genom kavlugnt vatten med delfiner hoppandes längs med båten är oslagbar. Man blir nästan religiös!

Vackra delfiner men svåra att fånga på bild!

Vackra delfiner men svåra att fånga på bild!

IMG_4848

 

 

Vi ligger nu i Marina Casa de Campo på DR sydostkust. Marinan är enorm, lyxig och tillhör ett enormt område av typen gated community med resort, golfbana, 100 restauranger, över 1000 lyxvillor/slott, en uppbyggd italiensk by av typen perfekt Hollywoodfilm. Vi är en av få besökande båtar, de flesta har denna marina som hemmahamn. En klar majoritet är otroligt stora och lyxiga fiskebåtar då det tydligen är fantastiska fiskevatten precis här. Blue Marlin verkar vara målet att fånga 🙂

Vår kaj med fiskebåtar, varje båt har en enorm kylbox och mastodontgrill på kajen

Vår kaj med fiskebåtar, varje båt har en enorm kylbox och mastodontgrill på kajen

Gåva

Gåva

Altos de Chavon

Altos de Chavon

Fantastisk utsikt över floddal

Fantastisk utsikt över floddal, här stod många par och pussades. Ha ha!

Tilläggning och inklarering var riktigt spännande och underhållande. När vi tillslut lyckats backa in på anvisad plats med hjälp av två stora gummiribar (två man i varje) som knuffade oss i rätt riktning samt fem man på kaj fick vi tillsägelse att stanna på båten och invänta inklareringskommiteen. Vi hissade Q flaggan och väntade snällt. Kunde knappt tro våra ögon när en fullpackad golfbil kom åkandes längs med kajen bestående av 1) Immigration 2) Navy 3) Customs 4) Sanitation 5) Port authority 6) G4 tax solutions 7) Drug enforcement agent.

Vi inbjöd alla att sitta runt vårt bord i ruffen och började fylla i papper och svara på frågor. Efter att ha betalat en ansenlig summa plus dricks som godkändes! (alla måste dricksas här) till var och en samt att skåpsluckor öppnats till höger och vänster var vi äntligen klara och fick stiga iland! Puh! Kvällen avslutades med jättegod middag i Altos de Chavon. Trodde det max skulle vara 15 minuter att gå dit men då området är helt enormt blev vi upplockade av en snäll man i  golfbil längs som körde oss i 10 minuter så att vi kunde komma till vår efterlängtade middagsdestination.

Vi har idag beslutat att ta upp båten här på marinan för byte av propeller samt bottenmålning. Ett beslut som vi dividerat fram och tillbaka om då det är mycket dyrt här men som vi känner att vi måste göra innan vi seglar tillbaka mot PR. Dagen har därför gått åt till förhandling till ett pris som är dyrt men ok. Surt sade räven.

Denna lilla skadade krake skall snart bli en ny trebladspropeller från hemstaden Göteborg!

Denna lilla skadade krake skall snart bli en ny Volvo trebladspropeller från hemstaden Göteborg! Heja Götet! 

För att få se och uppleva det riktiga Dominikanska har vi bestämt oss för att hyra bil och sticka ut i landet. Exakt hur vi lägger upp resan om vi tar in på hotell (inte av dyraste sorten) eller sover på båten skall vi diskutera över dagens middag. Antagligen hämtpizza och film innan vi somnar av total utmattning av de senaste dagarnas intryck.

 

 

 

Jost van Dyke

Några snabba bilder från mobilen här på Jost van Dyke. Efter härlig segling från Anegada hittade vi underbar ankringsplats vid Green Cay och en liten paradisstrand i går kväll. Nästan helt ensamma (antagligen då böckerna anger detta som ”day anchorage” trots fin ankarplats). Idag jakt efter ATM på Tortola, bunkring av diesel o vatten, utklarering hos Customs och immigration. Nu en härlig middag i Great Harbour på Jost van Dyke och i morgon sätter vi kurs mot Puerto Rico!

20140326-193903.jpg

20140326-193913.jpg

20140326-193943.jpg

20140326-193951.jpg

20140326-194000.jpg

Anegada – BVI

Seglingen i BVI påminner  mycket om att segla hemma. Fullt av segel på fjärden och korta distanser mellan öarna. Fram till nu har det varit ovanligt att se andra båtar då vi varit ute och seglat. Kanske en eller två samtidigt.

Här får man däremot hela tiden tänka på sjöväjningsreglerna. Babords halsar väjer för Styrbords halsar. Lovart väjer för lä etc. Problemet är bara att då de flesta som är ute och seglar är charterbåtar verkar dessa regler inte stå högt i kurs. Det brukar ofta sluta med Malma kvarns universalregel – Alla undviker kollision!

Fördelen med de korta distanserna är att man kan ta det lugnt och det finns hur mkt som helst att se. Förstår att detta har blivit ett seglingsmecka för charterbåtarna.

Många segel på fjärden...små på denna bild men det är hur många som helst!

Många segel på fjärden…små på denna bild men det är hur många som helst!

Just nu är vi på Anegada, ca 15 sjömil norr om Virgin Gorda Sound. Påminner lite om Barbuda, pyttelite mer exploaterad med det är nästan bara positivt då man enkelt kan stanna och ta något att dricka på vägen runt ön. Ön är helt platt med milsvida vita sandstränder.

Milsvida vita stränder, heeelt fantastiskt.

Milsvida vita stränder, heeelt fantastiskt.

Igår hyrde vi bil och körde ett varv runt ön. Besökte helt fantastiska stränder och spenderade dagen med att bada, snorkla och läsa i skuggan.

Vår hyrbil

Vår hyrbil

 

Populär skylt här i Karibien!

Populär skylt här i Karibien!

Då vi inte njuter av att vara här har tid gått åt till att planera vår fortsatta rutt. Tidigare plan att segla till Jacksonville, Florida har bytts ut till att istället skeppa båten från St Thomas, US Virgin Island som i princip ligger här. Vi fick ett erbjudande som var så mycket bättre att det inte gick att motstå. Vi har ju spurtat lite för att kunna hinna upp och nu sitter vi med ett lyxproblem att vi har för mkt tid! Då vi även kommer få besök av vår kompis Johan H inom kort har vi tänkt och tänkt..och tänkt för att det skall bli så bra som möjligt. Lyxproblemet har istället mynnat ut i nya spännande rutter, ex Puerto Rico, ev Dominikanska.

Nedan lite andra snapshots då vi just idag har ok internet på Anegada Reef hotel.

Äntligen lite filmer som vi fått av ett trevligt norskt par vi träffat, drinkar och ätit middag med. Vår första filmkväll på länge!

Äntligen lite filmer som vi fått av ett trevligt norskt par vi träffat, drinkar och ätit middag med. Vår första filmkväll på länge!

Vacker solnedgång från Virgin Gorda marina

Vacker solnedgång från Virgin Gorda marina

Gåva, vi är liksom kära i båten

Gåva, vi är liksom kära i båten

Fiskar under snorkling i Bath

Fiskar under snorkling i Bath

Eriks fossingar

Eriks fossingar

Hej och hå

Hej och hå

Erik på Barbuda

Erik på Barbuda

Hann tvättar båten, Erik fotar

Hanna tvättar båten, Erik fotar

Erik snorklar

Erik snorklar

Hanna snorklar

Hanna snorklar

H och E

H och E

 

BVI – British Virgin Islands

Äntligen framme vid British Virgin Islands, tappert kämpande försöker vi ladda upp lite bilder från vår nya Go Pro kamera, men p.g.a. extremt långsamt internet var vi än är just nu blir det tyvärr inte många bilder…förhoppningsvis kommer några fler när vi hittar bra internet.

Hur som helst – seglingen hit från St Barths var vår längsta non stop hittills, drygt 100 sjömil. Vi lättade ankar 0330 på morgonen i mörker (börjar få rutin på detta) för att kunna angöra BVI i dagsljus då det skulle blåsa ca 8 m/s vilket för det mesta ger oss en fart på 7-8 knop. Tyvärr var de snarare 3-6 m/s vilket inte ger mer än 5-6 knop och vi lyckades än en gång angöra ny hamn i beck mörker. Men allt gick bra ändå och vi hade en lång, lugn och stillsam översegling med så pass lugn sjö att vi kunde läsa böcker, laga mat och även laga genuan som plötsligt fått en reva mitt i seglet trots att den är relativt ny. Att sitta på fördäck med skörat segel mitt ute på havet och leka seglmakare gav en känsla av många långseglarpoäng!

Erik lagar genua

Erik lagar genua

Efter sen ankomst till BVI (ca 2100) och navigering mellan bränningar, klippig kust och lite ökande sjö och vind med radar, plotter och ficklampor till hands lyckades vi hitta en bra ankarplats utanför Vigin Gorda Harbour. Tyvärr var stor del av botten stenig så vi fick lägga om ankaret tre gånger innan vi fick bra fäste i sanden och sov gott efter en mycket lång dag.

Morgonen efter beslutade vi oss för att investera i en natt i gästhamnen för att fylla vatten, tvätta, städa, försöka få internet, ladda batterier m.m. Virgin Gorda är fullt av charterbåtar men vi fick en bra plats längst inne i hamnen. Skön känsla att koppla in färskvatten el, etc. och ligga tryggt förtöjd. Hela dagen gick åt till att tvätta och städa. Till skillnad från de flesta andra charterbåtar som skyndar iväg till stränder och snorkling la vi all tid på att lokalisera tvätteri, hitta taxi, ta oss dit, växla pengar, hitta tvättmaskiner etc… en hel dag senare kom vi till slut tillbaks till båten med ren (men inte torkad) tvätt, och då återstod fortfarande vår planerade storstädning av båten i färskvatten.

En natt  blev därför till två, så att vi dagen efter kunde torka kläder, städa klart etc. och även ta jollen bort till the Baths vilket är ett av de mer kända resmålen i den här delen av Karibien. Kristallklart vatten, klippor, stränder etc. Ett riktigt paradis, med givetvis en hel del charterbåtar.

The Baths - British Virgin Islands

The Baths – British Virgin Islands

Snorkling i Bath

Snorkling i Bath

Hanna precis hoppat ned från jollen för påbörja snorkling

Hanna precis hoppat ned från jollen för påbörja snorkling

Till slut lyckades vi äntligen komma iväg från gästhamnen efter att nästan lyckats bli klara med kontrakt kring vår transport hem till Sverige (att printa kontrakten för underskrift visade sig vara lättare sagt än gjort).  I skrivande stund har det dock dykt upp lite fler alternativ kring hemtransport så ännu är ingenting 100% bestämt. En lugn segling upp till Gorda Sound resulterade i en super fin ankarplats bakom Estatia Island. Underbart att vara iväg igen, ligga till ankars, kunna simma (och skrubba botten med levang) och ha en härlig middag i solnedgången.

Just nu har vi tagit jollen in till en närliggande ö med en liten yacht club där vi försöker maila våra shipping agenter. Avslutningsvis har vi ytterligare en hälsning från Eriks pappa Olle och Eva som skrivit ihop en liten skildring av hur de uppfattat sin segling med oss!

En dag på Gåva (från Olle och Eva)

Så hade dagen kommit – den som vi väntat på så länge – dagen då vi skulle få segla med på Gåva.

Erik och Hanna hämtade oss på morgonen med sin jolle vid vår hotellbrygga. Efter en snabb färd var vi framme vid Gåva, som gungade fint vid sitt ankare i Freeman Bay i English Harbour. Snabbt lastade vi ombord oss själva med vår väska, varpå Erik och Hanna satte i gång med att ta upp jolle med motor. Först vinschades motorn upp i aktern och hängdes på sitt relingsfäste, varpå Erik gick föröver med jollen och kopplade fast den i spinnakerfallet. Hanna, som var kvar i sittbrunnen, vinschade sedan upp jollen i relingshöjd, varpå Erik tog in den och surrade fast den på fördäcket. Snyggt teamjobbat!

Nu skulle ankaret upp. Hanna tog rodret (dvs. ratten) och varvade försiktigt motorn. Erik började lika försiktigt att vinscha upp ankaret. Långsamt, och med handtecken mellan sittbrunn och fördäck rörde sig Gåva framåt medan ankarkättingen kom upp. Till slut ropade Erik: Ankaret är loss! Varpå Hanna försiktigt lade om rodret och började styra ut mot mynningen på English Harbour. Vi gled sakta ut och förbi andra båtar.

Efter en stund hade vi passerat Charlotte Point, och var ute ur hamnen. Erik hade nu kommit tillbaka till sittbrunnen. 

Skall vi sätta segel, undrade han, och Hanna nickade, och gick upp i vind med Gåva.

Erik lyckades rätt så snabbt snabbt få upp storseglet (ca. 35m2) utan missöden  på den 18 meter långa masten, och medan sjön tilltog. I några handgrepp drog han även ut större delen av Genua 1, och lade fast skotet.

Gåva var nu inte längre i lä av land, utan vinden på ca. 10 m/s och vågorna på 1,5 – 2 meter tog tag i båten. Och vilken härlig känsla. Hanna föll av med rodret och Gåva tog nu fart och riktigt flög fram över vågorna, mjukt gungande som om hon aldrig gjort annat. Och vi njöt i fulla drag! Detta var segling då det är absolut som bäst.

Både vind och sjö tilltog något, och Gåva fick verkligen visa vilka fantastiska seglingsegenskaper hon har. Styrningen var perfekt balanserad och gången i sjön mjuk och behaglig, och farten mycket god.

Vi seglade runt Antiguas sydspets mot Green Island på östsidan av ön. Efter några underbara timmar hade vi passerat Cap Shirley (sydspetsen) och Hudson Point (sydost spetsen) och skulle ge oss in mot sundet till Green Island. 

Erik tog ned storen, och för genuan gick vi in i sundet, med utkik mot rev. 

Titta, utbrast Hanna, där är delfiner! 

 

 Och visst, två lekglada delfiner gjorde oss sällskap en liten stund.   Efter en stund hade vi passerat sundet, och gick upp mot revet norr om Green Island. Hela havet dånade utanför, men i lagunen var det ingen sjö – bara friska vindar. På 6 meters djup  och på finaste korallsand, släppte Gåva sitt ankare. Erik simmade ned och kontrollerade fästet.

Det sitter bra, konstaterade han.

Vår seglingsdag var slut! Hanna och Erik dukade upp sallad, avocado, mango och mycket annat i sittbrunnen. Vi badade och tog igen oss, och såg fram emot nästa dags snorkling på revet, innan seglingen skulle påbörjas. Ett underbart tropiskt skyfallsliknande regn föll – vilken varmdusch! Och skymningen kom. Vi åt middag i salongen och somnade snabbt före kl. 22.00 och vaggade endast av vinden. Vilken dag!

Tack Erik och Hanna, och Tack Gåva! Vilket minne!!!